DEBATT: Ett paradis med förhinder

Den här årstiden kant det kännas lockande med ett land som har sommar året om. Men allt är inte guld som glimmar.
I Australien är det bara är graden av sommar som varierar med våra mått mätt.
Jag vet bara hur Australien ter sig på vintern, det vill säga vår sommar. Allting är ju upp och ner i det där landet.
På vintern var det perfekt temperatur, tyckte jag. Som en riktigt bra svensk sommar. Men min australiske vän bylsade på sig ylletröjor och tog inte av sig långbyxorna en enda dag.
Bland annat besökte vi den tropiska delen i kontinentens nordöstra hörn. Men till och med mitt i deras vinter var det alldeles för varmt för att göra några längre vandringar mitt på dagen.

Ytligt sett liknar Australien min bild av paradiset. Oändliga sandstränder, azurblått hav, enorm och vacker växtlighet, behaglig temperatur, trevligt umgänge och god mat och dryck.
Men i det där paradiset måste det ha ätits en hel del äpplen.
I veckan läste jag i Sydney Morning Herald om en liten sjuårig flicka, på semester uppe vid Cape York, som avled omedelbart sedan hon bränt sig på den livsfarliga kubmaneten chironex fleckeri, eller "box jelly fish" som den kallas i Australien. Den har upp till femton tentakler, i varje "hörn", som kan bli tre meter långa och har upp till 5 000 brännande celler. Maneten tar sig fram i upp till fyra knop genom trycka ut vatten i en jet-liknande funktion. En omfamning av den lilla maneten kan alltså vara dödlig.
Under juli, då jag var där, är det dock tämligen liten risk att träffa på den. Men nu måste den som simmar i havet där uppe ha skyddsdräkt, ironiskt eller hur?
På varje strand finns vinäger i flaskor. Vinäger får de livsfarliga tentaklerna att lossna från huden och det gäller sekunder.
Man får också se upp för hajar och krokodiler. Det låter dramatiskt och överdrivet, men det är det inte.

Vi bodde ett par nätter på en campingplats vid en sandstrand som måste varit fler mil lång. Men så långt ögat kunde nå såg man ingen som badade, trots avsaknaden av farliga maneter.
Jag frågade campingvärdinnan och hon sade bara:
- Krokodiler! De är inte särskilt vanliga i havet här ute, men de förekommer då och då
Det räckte för att hålla mig borta från böljorna, för mot krokodiler hjälper inte ens skyddsdräkter.
Längre söderut badade vi, bland annat på Magnetic Island (där Cook fick kompassfel och trodde att ön var magnetisk). Men vi slutade sedan vi talat med en gammal fiskare.
Vi stod på en lång brygga och njöt av soluppgången medan fiskaren försökte meta barracudor. Då kom en båt och vittjade flera redskap ute i bukten. Vi frågade vad de fiskade och vår vän sa:
- Det är de statliga hajfiskarna som vittjar krokarna! Varje år fångar de över 300 tigerhajar runt ön här
Då sporde vi om han kunde tänka sig att bada där vid den fina stranden där vi plaskat omkring de senaste dagarna.
- No way! Var hans korta svar och sen var det slutbadat.
Det är alltså ett paradis med förhinder och då har jag inte ens tagit med alla giftiga ormar och spindlar. Som vi för övrigt inte såg särskilt mycket av.

Nu går man inte och tänker på allt som är farligt, men det måste finnas med i bakhuvudet.
Farligast av allt är ändå solen. Högsta skyddsfaktorn plus hatt och långärmat rekommenderas.
Vad blir det då kvar av paradiset? Inte kan man bada, inte kan man sola, inte kan man paddla i små åar, inte kan man plöja omkring i skogarna hur som helst.
Nej, tacka vet jag lite kyla och hälsosam snöskottning, min fru mår väldigt bra av det.

Debatt: Ett paradis med förhinder