Eurokrisen förändrar flera europeiska länder i grunden. En generation ungdomar i Sydeuropa förvisas till arbetslöshet och fattigdom, berövade sina framtidsutsikter. Från Irland och Baltikum emigrerar arbetslösa i tiotusental. Välfärdssystem och fackliga rättigheter som har tagit årtionden av mödosamt fackligt och politiskt arbete att bygga upp rivs nu ner över en natt när nya krispaket manglas fram i Bryssel. Representanterna från EU och IMF reser ut i medlemsländerna för att övervaka att diktaten följs.
Krisen skylls på löntagarna som sägs ha fått för höga löner och på välfärden som har fått kosta för mycket. Så läggs ansvaret över från den politiska eliten och de ekonomiska makthavarna på de vanliga medborgarna. Så bekvämt! Då behöver man inte ta ansvar för att euron både har bidragit till att skapa krisen och nu till att förvärra den när länder påtvingas en penningpolitik som inte alls passar dem. Banker som var med och skapade skulderna och lånebubblorna kan fortsätta stoppa vinsterna i egen ficka medan förlusterna skickas till skattebetalarna. I skuggan av privatiseringarna, neddragningarna i välfärden och stödpaketen till bankerna ökar klassklyftorna och arbetslösheten. Så också i Sverige.
Enligt EU finns bara en väg framåt. Euron och bankerna ska räddas till varje pris. Priset är högt för välfärden. Men priset är också högt för demokratin. När Greklands premiärminister ville låta folket rösta om de dramatiska samhällsförändringar som nu står för dörren fördömdes han unisont som oansvarig. Demokratin kan störa marknaden - det får inte ske, lät resonemanget. Snart är Papandreou utbytt av en teknokrat som har varit vice centralbankschef för ECB, eurons centralbank. Den nye premiärministern i Grekland är inte vald i något allmänt val. Inte heller Mario Monti i Italien är folkvald. De är tillsatta för att genomföra diktaten från Bryssel utan de besvärande politiska band till väljarna som det innebär att vara folkvald. Teknokraterna ska styra så att marknaden blir nöjd.
De avgörande framtidsbesluten flyttas nu raskt över till Bryssel. Den så kallade europeiska terminen innebär att byråkraterna i Bryssel ska förhandsgranska medlemsländernas statsbudgetar. Att förändra kollektivavtalen i Spanien och avskaffa den generösa förtidspensionen i Danmark är bara två av deras senaste påbud.
Men det räcker inte. Med Euro plus pakten ska ländernas ekonomier styras, central fackliga förhandlingar motverkas, löneutvecklingen hållas igen och kostnaderna för sjukvård och pensioner ses över föreskriver unionen.
Men det räcker inte heller. Med de sex nya EU-lagarna om ekonomisk styrning ska euroländer som inte skär ned i välfärden snabbt nog bötfällas med miljardbelopp. Denna utveckling hejas på av vår svenska regering som gärna vill att den svenska ekonomiska politiken ska fjärrstyras från Bryssel. Men var det inte precis det vi röstade nej till i folkomröstningen om euron 2003?
En verklig lösning på Eurokrisen måste innebära att finanssektorn regleras, att länder får en möjlighet att lämna euron och att demokratin värnas. Inte att EU tar över.