Den amerikanske ekonomiprofessorn Paul Krugman skriver i en artkel i DN den 5.7 att med få undantag utöver Grekland krisen har orsakats av en alltför omfattande upplåning och krediter i den privata sektorn. Krugman utgår från fastighetsbubblorna i både USA och Europa. När bubblorna sprack minskade stora delar av den privata sektorn sin konsumtion för att betala sina skulder. Detta ledde till depression som i sin tur genom statliga insatser ökade staternas skulder. När den privata sektorn skär ner sin konsumtion måste statens uppgift vara att med stimulanser upprätthålla konsumtionen.
Krugmans åsikter om statens roll påminner mycket om 1930-talsekonomen J.M. Keynes tankegångar. I nämnda artikel nämner dock inte Krugman att Keynes bestämt hävdade att staterna under goda tider måste spara och skapa ett överskott att användas i sämre tider. Detta har framför allt inte skett i medelhavsländerna där regeringarna av opportunistiska skäl under goda tider satsat oförsvarliga summor på den offentliga sektorn. Grekland är skräckexemplet nummer ett. Denna politik har självklart bidragit till nuvarande kris. I skarp kontrast till ovannämnda stater har både nuvarande borgerliga regeringen och den tidigare socialdemokratis- ka sedan andra hälften av 1900-talet trots omfattande kritik fört en ansvarsfull ekonomisk politik som fått internationellt erkännande. Med nuvarande låga statsskuld på omkring 35 procent av BNP förs nu diskussioner om en mer expansiv ekonomisk politik i Sverige.
Mats Persson, professor i nationalekonomi, har nyligen utkommit med boken "Den europeiska skuldkrisen."Han påpekar det faktum att skillnaderna konkurrensmässigt är för stora mellan Nord-och Sydeuropa för att systemet med gemensam valuta ska fungera. Den svaga produktivitetsutvecklingen inom länderna i medelhavsområdet bidrar till att försvaga deras konkurrenskraft då avsaknaden av nationell valuta omöjliggör konkurrensutjämning genom valutadevalvering. Dessutom har alla nödvändiga regler utan undantag brutits. Främst bland dessa är Stabilitetspaktens regler från 1997. Dessa regler föreskriver ett högsta budgetöverskott på tre procent och en statsskuld inte överstigande 60 procent av BNP. Nuvarande medelvärde inom eurozonen ligger mellan 80 och 90 procent att jämföra med Sveriges ovan nämnda 35 procent. Tyskland är och har varit eurozonens motor nummer ett med Frankrike som god tvåa. Förre franske presidenten Sarkozy och Tysklands förbundskansler Merkel kom bra överens vad gäller den ekonomiska färdriktningen. Nyligen vann socialisten Hollande franska presidentvalet. Han förefaller inte beredd att genomföra nödvändiga reformer på arbetsmarknaden för att stärka Frankrikes konkurrens- kraft. Till följd av höga sociala avgifter är den genomsnittliga timlönen i Frankrike 34 euro mot Spaniens 20. Vidare löften om stöd till icke-konkurrenskraftiga fabriker och sänkt pensionsålder från 62 till 60 år. jämför med Tysklands 67 med eventuell ökning till 69 för att skydda statsfinanserna. Stora offentliga satsningar planeras också. Vikande finanser kan om planerna genomförs sänka Frankrike till den sydeuropeiska nivån.
Alla EU-länder och banker måste ha tvingande regelverk med effektiva sanktionsmöjligheter och överstatliga kontrollorgan åtminstone vad gäller bankernas utlåning och de enskilda staternas budgetramar och statsskulder. Det var ett misstag att bevilja Grekland medlemskap. De demokratiska underskotten på rättsväsendets område i Ungern, Rumänien och Bulgarien visar också att EU alltför snabbt beviljat dessa stater medlemskap utan den nödvändiga granskningen av ländernas demokratiska utvecklingstendenser.