Facklig myt och verklighet
Inte alltid bättre ju mer pengar som finns. Foto: Fredrik Sandberg/SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Framför allt för att den fackliga mytologin undergrävs av att den egna maktpositionen glänser för tydligt. Den verklighetsbild man helst ser spridas mot omvärlden - och gärna de egna medlemmarna - är ju den av en tapper fackföreningsrörelse som endast hålls ihop av solidariteten inom de egna leden, ställd emot en annars övermäktig storindustri. Man vill för allt i världen inte stoltsera med vad som faktiskt har hänt i modern tid: att David har växt till att bli Goliat. Fackmytologin bygger på att man är i ett ständigt underläge - och därför förtjänar sympati.
Men det är svårt att känna någon instinktiv sympati för organisationer som rör sig med sådana summor som till exempel Industritjänstemannaförbundet Sif, som vid förra årsskiftet hade finansiella tillgångar till ett marknadsvärde av 12 miljarder kronor och nu uppskattas kunna glädja sig åt 14 miljarder. Och LO-förbunden kan även de dra på smilbanden åt kassakistor var miljardvärden svällt ordentligt i takt med börsuppgången.
Skall nu dessa förmögenheter användas i form av strejkkassor i den kommande avtalsrörelsen, som av många bedöms bli den tuffaste på många år? I så fall kan det bli mycket långvariga konflikter.
Flera svenskars spontana reaktion är nog att det ändå är skönt att facket inte står obeväpnat inför en konflikt. Men verkligheten är den att det handlar om en överbeväpning.
För arbetsgivarna är situationen en annan. Konfliktmedel finns, men hur mycket kapital som helst kan inte utan vidare omvandlas till konfliktmedel. Arbetsgivarna måste återinvestera i den egna verksamheten för att klara sig i konkurrensen.
Allt för stor finansiell övermakt från fackets sida inför en konfliktbetonad avtalsrörelse är problematiskt på två sätt. Antingen kan landet drabbas av strejk inte för att alla förhandlingsmöjligheter är uttömda utan av den enkla anledningen att det inte kostar särskilt mycket för facket att använda vapnet; man har ju mer än väl råd. I det perspektivet är de fackliga musklerna för stora sett till det samhälleligt bästa.
Sedan finns också utsikten att arbetsgivarna böjer sig inför fackets resurser och lägger sig platt i förhandlingarna. Och med lönekrav på fyra procent vore det olyckligt för samhällsekonomin, och i förlängningen även för de fackligt anslutna själva.
I Sverige har vi en hittills ganska fungerande modell i vilken lönerna sätts i fria förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Men modellen förutsätter att dess två parter är jämbördiga och upplever att de måste hushålla med resurserna.
Sedan finns förstås också en slags anständighetsaspekt. Varje normal organisation som lever på sina medlemmars avgifter skulle ju sänka dessa om man satt med börsvinster av det slag svenska fack gör. Speciellt om avgifterna var bland de absolut högsta i världen, som svenska fackavgifter ju är. Men på fackkanslierna slår man ifrån sig och talar om värdet av stipendiefonder och annat som man hittat på utan att någon gång på allvar pröva frågan om sänkta medlemsavgifter.
Det är inte första gången frågan om fackens interna demokrati blir angelägen. Och lär inte vara den sista heller.