Familjepolitisk röra
Ingen överblick. Berit Andnor, socialminister, kan inte överblicka den existerande familjepolitiken.Foto: Leif R Jansson/Scanpix
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det har riktats en hel del kritik mot Alliansen för att den inte har lyckats prestera någon gemensam familjepolitik. Kritiken kommer både från sympatisörer och politiska motståndare. I det senare fallet är skadeglädjen påtaglig, inte minst inför förhoppningen om att kristdemokraterna ska bli tvingade att kompromissa bort stora dela av sin hjärtefråga för att kunna ingå i en regeringsbildande Allians.
Men hur ser familjepolitiken ut idag? Vilka principer bygger den på?
Redan vid en hastig överblick finner vi de tre bärande inslagen i pengaströmmarna som kommer barnfamiljer till del. De stämmer inte alls överens sinsemellan och borde betraktas som helt oförenliga.
Först har vi barnbidraget. Det är lika för alla, miljonärer och studenter som är fattiga som kyrkråttor. Alla får sina 1 050 kronor per månad. Ja, har man fler barn blir varje ytterligare barn mera värt än det första. Det beror på flerbarnstillägget, som dessutom stiger upp till det femte barnet, som i socialstaten är dubbelt så mycket värt som det första.
Sedan har vi föräldraförsäkringen. Den är inkomstrelaterad, åtminstone upp till inkomster på 24 800 kronor, vilket ger maximalt 19 850 kronor per månad för den som är förälder och hemma med sitt barn. Tjänar man mindre än det beloppet blir det 80 procent av den inkomsten som betalas, och tjänar man mer så får man inte mer pengar från staten i alla fall. Den som tjänade mer innan hon eller han blev förälder får alltså mer pengar tillbaka, men har å andra sidan också betalat högre arbetsgivaravgifter. Har man en lön över taket är avgifterna ren konfiskation, den premien motsvaras inte av någon utbetalning.
Slutligen har vi subventionerna till barnomsorgen. Det är kommunernas skyldighet att tillhandahålla förskoleplats om föräldrarna så begär. Numera finns det en maxtaxa som ligger på högst 1 260 kronor per månad, eller högst tre procent av hushållets bruttoinkomst, alltså sammanlagda inkomster före skatt. Endast den som låter någon annan se efter barnen kommer i åtnjutande av denna subvention. Stannar man hemma med barnet får man nöja sig med att titta på när andra betalar omkring en tiondel av den verkliga kostnaden. Resten står skattebetalarna för, bakvägen.
Är det då så underligt att denna röra av principer och belopp är svår att reformera? Kristdemokraterna menar att det är orättvist att stat och kommun betalar mellan 70 000 kronor och 145 000 kronor om året till föräldrar som har barn på dagis, medan den som är hemma inte får ett öre. 64 procent av svenskarna tycker att föräldrar borde kunna få ekonomiskt stöd för att vara hemma med barnen och hela 76 procent av LO-medlemmarna.
Då ska man också veta att om man inte får dagisplats, på grund av att kommunen inte klarar av sina åtaganden, kan man inte bli kompenserad för detta. Det är bara att bita i det sura äpplet. Miljöpartiet vill sätta press på kommunerna genom att tvinga fram ekonomisk kompensation för den som inte får plats på dagis. Det vore inte fel, men är samtidigt ett vårdnadsbidrag infört bakvägen.
Det går inte att trovärdigt kritisera Alliansen för bristande samordning inom familjepolitiken när inte ens verkligheten är samordnad ordentligt.