Det kunde tyckas som om kriget i Syrien inte kunde bli mer komplicerat eller hopplöst – men med Rysslands militära intervention har just det skett. Sida vid sida men utan samordning bekämpar nu Ryssland och en USA-ledd koalition av 65 stater delvis samma fiende, men med helt olika syften och utifrån helt olika uppfattningar om konfliktens natur.
Att Islamiska staten är det stora hotet tycks alla överens om. Att egna medborgare ansluter sig till denna dödskult, och sedan hotar att återvända hem med en dödlig kombination av övertygelser och erfarenheter, är en gemensam utmaning. Att den politiska situationen måste förändras är ytterligare något presidenterna Putin och Obama kan enas om.
Men sedan är det slut med likheterna. Ryssland uppfattar i allt väsentligt den syriska staten, regimen och presidenten som legitima. Bashar al-Assads regim är därför inte ett problem som måste undanröjas, utan tvärtom en förutsättning för att konflikten ska lösas. Illegitima är däremot de bombningar som genomförs av USA, Storbritannien och Frankrike eftersom de varken har stöd i FN:s säkerhetsråd – på grund av Rysslands veto – eller har efterfrågats av den syriska regeringen.
Med den militära interventionen har Ryssland försäkrat sig om att regimen faktiskt överlever, åtminstone ett tag till. Det militära stödet ger inte bara den pressade syriska armén en chans att återta initiativet, det innebär också att man inte kan förbigå Ryssland i förhandlingar om Syriens framtid.
Som valet av angreppsmål under de första dagarna indikerar handlar kampen för rysk del inte bara om Islamiska staten. Eftersom al-Assads regim betraktas som legitim, uppfattas också alla motståndare som lika farliga. I USA talar man om att ”moderata” rebeller har angripits i de ryska flygräderna, och om risken för att de ryska attackerna driver de moderata delarna av den sunnimuslimska oppositionen i armarna på extremister.
Ur ryskt perspektiv finns inga sådana artskillnader. I sitt tal vid FN:s generalförsamling nyligen talade Vladimir Putin enbart om moderata oppositionsgrupper inom citationstecken, och idén att förse dessa grupper med vapen gav han inte mycket för. Allt som sker, menade han, är att de tar vapnen med sig och ansluter till terroristerna. ”Vi anser att alla försök att ställa sig in hos terroristerna, för att inte tala om att beväpna dem, är kortsiktiga och extremt farliga.”
Utan gemensam uppfattning om vad för slags kamp som pågår, och med helt olika idéer om vad för slags utfall som vore önskvärda, blir naturligtvis allt samarbete oerhört komplicerat.
Till saken hör också att det inte finns någon ömsesidig tillit sedan tidigare att bygga på. Och hade den funnits, hade den ändå snabbt undergrävts av de senaste veckornas intensiva propaganda. Ryska media ämnade för en internationell publik ägnar nästan lika mycket energi åt att avslöja påstådd västerländsk desinformation som åt att skildra kriget, och det ryska utrikesministeriets talesperson Maria Zacharova har talat om ”en kraftfull antirysk kampanj” i internationella media.
Om det ur denna totala kollision av åsikter och ambitioner ändå kommer ut något slags samordning mellan Isis fiender, är det för att risken för sammanstötningar dem emellan har blivit så stor.