Felmedicinering är vanvård av äldre
Barbro Westerholm. Foto: Scanpix
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fallet belyser ett allvarligt problem i svensk äldreomsorg, nämligen felaktig läkemedelsbehandling. Problemet är känt sedan länge och åtskilliga försök har gjorts för att åtgärda det men med otillräcklig effekt att döma av de nya rapporter som kommit om hur det ser ut.
Socialstyrelsen redovisade till exempel i våras en analys av läkemedelsbehandlingen av äldre patienter på medicinklinik. De hade i genomsnitt nio läkemedel, som mest 30 tabletter dagligen, vid inskrivningen. Flera äldre patienter togs dagligen in akut på grund av läkemedelsrelaterade problem såsom blodtrycksfall, yrsel, fallskador, förvirring, blödningar, blodbrist, intorkning och saltbrist.
Sveriges Kommuner och Landsting presenterade något senare en rapport över indikatorer som belyser kvaliteten i vård och omsorg om äldre på kommunnivå. Den visar att personer över 80 år i genomsnitt använder fem läkemedel per person. Siffran för dem som bor i särskilt boende ligger i genomsnitt på tio. Mellan 1,8 och 8,6 procent av personer över 80 år får läkemedel som inte ska användas tillsammans på grund av risk för biverkningar. Studien visar vidare att mellan 2,1 och 10,8 procent behandlas med tre eller fler psykofarmaka, något som kan leda till passivisering.
De här rapporterna är skrämmande liksom alla de redovisningar som kommit sedan vi började analysera läkemedelsanvändningen och dess orsaker för 30 år sedan.
Det är uppenbart att många läkare inte verkar ha kunskap om vilka läkemedel, vilka doser och läkemedelskombinationer som utgör en risk för äldre patienter. En förklaring är att läkarnas utbildning i läkemedelsanvändning är mycket blygsam till sin omfattning trots att det är den behandlingsmetod de oftast kommer att använda. En annan orsak till att det blir fel är att äldre ofta har flera läkare som oberoende av varandra ordinerar läkemedel som inte ska kombineras. En tredje är brist på tid att fråga patienten om vilka läkemedel hon eller han använder.
Universitet och högskolor samt sjukvårdshuvudmännen måste därför satsa kraftfullt på utbildning av läkarna men också annan hälso- och sjukvårdspersonal om vad man ska iaktta vid läkemedelsbehandling av äldre. Satsningar görs men måste intensifieras för resultaten hittills har varit alltför dåliga.
Vidare bör det övergripande ansvaret för läkemedelsbehandlingen på en patient läggas på en läkare - en allmänläkare/husläkare. Dessutom måste landstingen få rätt att samköra uppgifter om enskilda patienters uttag av läkemedel och koppla dem till andra uppgifter som diagnos och insatta behandlingar. Landstingen har länge krävt att få denna möjlighet för att kunna rätta till vad som blivit fel och förebygga nya fel men mött motstånd därför att sådana samkörningar ses som integritetskränkande. Nu går dock patientdatautredningen landstingen till mötes, ett förslag som måste bejakas. Säker behandling av äldre måste ha högre prioritet än integriteten.
Felaktig läkemedelsbehandling av äldre är att betrakta som vanvård. Det kan vi inte acceptera i en välfärdsstat som Sverige. (SNB)
DEBATT
Barbro Westerholm är riksdagsledamot för folkpartiet.