Fidel Castros beundrare i farten igen
Nattståndet. Tidigare socialdemokratiske toppolitikern och Castrobeundraren Pierre Schori har gett sig in i debatten om Lars Vilks rondellhund.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vi ska tillämpa yttrandefrihet med "ett uns ansvarstagande bortom den egna viljans och nyckernas domäner", skrev Schori. När man väl tagit sig igenom ordsvallet - fint ska det ju vara - får man faktiskt ont i magen. För vad han säger - vilket Bauhn också påpekar i sitt svar - är att vi som åtnjuter yttrandefrihet frivilligt ska gå med på att begränsa den för att tillfredställa människor och riktningar som inte erkänner yttrandefriheten alls.
Vi ska tillämpa självcensur så att vi inte stöter oss med någon. Allra minst tycker Pierre Schori att vi ska stöta oss med representanter för regimer och system, där den som uttrycker "fel" åsikter riskerar fängelse, och ännu värre. Sådana system som Schori faller i farstun för.
Att Pierre Schori tycker så är ingen nyhet. Hans envisa svassande för vänsterdiktatorer de senaste 50 åren talar sitt tydliga språk. I Schoris värld är yttrandefriheten uppenbart inte okränkbar. Men vi andra som är liberala demokrater, som tror på marknadsekonomi, frihet, mångfald och och som anser att man inte kan kompromissa om mänskliga rättigheter, vi måste desto tydligare ta avstånd från Schori och hans nattståndna kålsuparteorier.
Det finns inte plats för någon relativism här. Antingen lever vi i ett fritt samhälle, där vi har yttrandefrihet, eller också gör vi det inte.
Pierre Schori kan ju alltid välja att flytta till något av de länder där hans principer tillämpas. Men där skulle han med all säkerhet inte få sina debattinlägg publicerade. Poängen är nämligen att yttrandefriheten gäller även yttranden vi ogillar.