Finlands politik som en vänskapsmatch
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tarja Halonen, stödd av sitt gamla parti socialdemokraterna och vänsterförbundet, knep guldet för andra gången i söndags. Hon fick 51,8 procent av rösterna, två tiondelar mer än år 2000, då mot centerns Esko Aho.Hon residerar därmed i ytterligare sex år i presidentborgen i Helsingfors.
Halonens opinionssiffror var före valet så höga att hennes omval uppfattades som självklart. Mot den bakgrunden blev första omgångens resultat för Halonen, 46,3 procent, en besvikelse. Sedan gjorde hennes rival Sauli Niinistö, med bakgrund i samlingspartiet (moderaterna) en uppryckning från 24,1 procent i första omgången till 48,2. Ökat valdeltagande och förmåga att dra till sig röster från de i första omgången utslagna kandidaterna ledde till fördubblingen av röstandelen.
Segern är ljuv för Halonen, men nog måste det kännas lite bittert att populariteten inte omsatts i en större segermarginal. Omvänt kan det borgerliga Finland finna lite sötma i nederlaget.
De borgerliga, vana att bli flest i kommunal- och riksdagsval, kan få revansch nästa gång. Vis av erfarenheten (Urho Kekkonen från centern omvaldes och fick förlängt mandat perioden 1956-1982) har man nu liksom USA regeln att en president bara kan väljas om en gång.
2012 finns alltså ingen sittande president med ämbetets tyngd med i leken. Det är nog först då som finländarna egentligen tycker det är dags välja en president med en annan politisk bakgrund än den som etablerades när socialdemokraten Mauno Koivisto vann 1982, och följdes av Martti Ahtisaari 1994 och Halonen 2000. Ty Koivisto var mycket omtyckt inom borgerligheten och Ahtisaari - ja, han blev president trots att han tycktes ha sitt parti mera emot sig än med sig.
Halonen uppfattades som en mera typisk socialdemokrat. Men det innebär något annat än i svensk politik. Skillnaden framgår redan av att Halonen och Niinistö under 90-talet satt i samma regeringar, först ledda av en samlingspartist, sedan av en socialdemokrat.
Det finns mycket våld och hätska motsättningar i republiken Finlands historia. Men hotet mot landets frihet, ja existens, har också skapat en kultur av samarbete.
I dag är Finlands säkerhetsläge det bästa någonsin. Man kunde tänka sig ökat utrymme för råkurr. Men väljarna fördelar sina röster så att politiken behåller en prägel av vänskapsmatch.
I riksdagsvalet 2003 gick centern fram till 24,7 procent och fick statsministerposten i en regering med socialdemokraterna, 24,5 och lilla Svenska folkpartiet. Samlingspartiet backade till 18,6 procent och hamnade utanför regeringen.
Genom att dess kandidat statsminister Matti Vanhanen slogs ut i första omgången led centern nu en svår prestigeförlust, ett dåligt omen inför riksdagsvalet om ett år.
Poängen är att partierna, stora som små, måste visa prov på takt i både med- och motgång, ifall de vill hamna i regeringsställning. Sannolikheten härför är mycket större än i Sverige.
Uppmarschen till och utgången av Finlands presidentval påminner om svensk blockpolitik. Den tydliga uppdelningen vänster-höger torde bidra till ett för Finland högt valdeltagande, 77 procent i andra omgången. Men när vardagen kommer vet finländarna att skiljelinjerna suddas ut. Då är det inte ett lag inne och ett helt ute. Då är - nästan - alla med.
Det har Finland mått väl av. (SNB)
Utrikes
Bo Ture Larsson