Finns det en fransk språklig arrogans?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag har just läst ett längre inlägg av en ung svensk diplomat vid vår Parisambassad Carl Michael Gräns, som refererar den franska synen och försvaret för sitt språk. Han skriver, att en viktig orsak till fransmännens försvar av egna språket är att det så intimt förknippas med den kulturella/nationella identiteten. Franska språket är ett av de främsta uttryckssätten för fransk kultur.
Bästa sättet tillägna sig denna kulturella identitet är genom studier av fransk litteratur. Alla franska elever studerar franska författare i skolan och i gymnasiets andra årskurs tenterar man i ämnet. Det ses som ett naturligt och alldeles nödvändigt sätt att lära sig språket - kort sagt: det är så man blir fransman.
Diplomaten Gräns tror, sett från ett franskt perspektiv, att debatten före svenska riksdagsvalet kring en "litterär kanon" i skolan måste te sig tämligen obegriplig. Läser man, undrar fransmän, inte redan svenska författare i skolan i Sverige? Om inte, hur kan någon politisk företrädare var emot att det i så fall införs? Var, undrar fransmännen, skall man annars om inte i Sverige, detta lilla land med ett språk, som inte talas av mer än omkring 10 miljoner människor i norra Europas utkanter?
Klart är att den franska litteraturens och det franska språkets betydelse för den nationella identiteten är ingenting kontroversiellt i Frankrike utan ses som en självklarhet av både den politiska vänstern och högern. De folk i Europa som inte har motsvarande inställning till sitt eget språk betraktas nog snarare som svaga i sin kulturella identitet.
En fransman, påstår Carl Michael Gräns, som inte tillåts tala sitt modersmål känner sig hotad i sin identitet. Ett fenomen som svensken i regel står oförstående inför och uppfattar som arrogans. Vad svensken samtidigt troligen inte vet är att engelska språket för en fransman inte enbart är ett kommunikationsmedel. Det är i lika hög grad en kulturbärare för den anglosaxiska kultursfären, främst USA - ett synsätt som på många sätt skiljer sig från den franska världsuppfattningen.
Trots vakthållningen om franska språket är det ett språk på tillbakagång. Men samtidigt skall sägas att franska talas av runt 180 miljoner människor. Det är ett officiellt språk i nära 100 länder. EU-tjänstemän i Bryssel med direktiv från Paris har krav på sig att tala franska i alla EU-sammanhang även om de vet särskilt nu i ett utvidgat EU att inte alla förstår franska. Det kan ses som kontraproduktivt. Allt fler fransmän förstår nog att de därmed marginaliserar sig och det franska inflytandet genom att tala ett språk som inte alla förstår.
Den svenske diplomaten är undrande till att Sverige så starkt influeras av det anglosaxiska, främst från USA och Storbritannien. Han tycker sig se hur tydligt enkelspåriga de utländska impulserna i Sverige är. Han skriver att Sverige här missar ge fantastiska franska tv-produktioner i svenska tv-tablåer. Hade många av dessa franska program gjorts av engelskspråkiga BBC hade de redan sänts flera gånger i svensk television.
Vi missar därigenom viktiga politiska och kulturella influenser. Vi blir helt enkelt andligt fattigare, menar Carl Michael Gräns.
Kanske har rätt den unge diplomaten?
Kolumnen
Bertil Jobeus