Alltför länge har EU:s fiskepolitik styrts av medlemsländer med stora fiskeflottor, kortsiktighet och högljudda särintressen. Nu pågår arbetet med att förnya fiskepolitiken.
Frågan måste tas på största allvar, trots hårt motstånd inom EU. Fiskeripolitiken i EU behöver en omstart och det här kan vara vår sista chans.
Nya studier visar på att Europas fiskebestånd har minskat till mindre än tio procent av efterkrigstidens nivåer.
Maria Damanaki, EU:s fiskekommissionär, har varnat för att upp emot 91 procent av de kvarvarande fiskebestånden kan kollapsa inom ett decennium om det inte sker en drastisk förändring.
Några åtgärder sticker ut som extra viktiga för en ny och hållbar fiskepolitik.
För det första måste EU sluta att subventionera fiskeflottorna. EU subventionerar
i dag både löner och fartygsbränsle för fiskerisektorn, något som leder till att allt agerande sker kortsiktigt och inte för att bygga upp ett hållbart fiske för framtiden. De europeiska skattebetalarna står i dag för notan för en industri som gör slut på våra gemensamma resurser.
För det andra måste trycket på medlemsstaterna att införa individuellt överförbara fiskekvoter öka. Ett större ansvar och en utökad äganderätt till sjöss stärker kraven på yrkesfiskarna att på ett hållbart sätt förvalta sina respektive fångstområden och de skulle tvingas, för att kunna leva på sin näring på längre sikt, att fiska med ansvar. Detta har prövats med stor framgång i bland annat Norge och Nya Zeeland.
För det tredje måste vi stoppa utkasten. I dag kastas fisk tillbaka i havet när den inte är önskvärd som fångst. I extrema fall i dag kastas upp emot 80 procent av fångsten tillbaka död i havet. Utkasten leder inte bara till att vi får en felaktig bild av hur stora fångsterna är, utan också till att stora delar av tillväxten i bestånden dör.
För det fjärde måste regleringen av fiskepolitiken flyttas från Bryssel till medlemsstaterna och till dem som verkligen berörs. Mer regional förvaltning och ökat självbestämmande bör vara ett genomgående tema i den nya fiskeripolitiken.
Förslaget till ny reform av fisket kommer i sista stund. Därför krävs krafttag inom fiskeripolitiken för att rädda det som räddas kan.
Det är därför problematiskt när förslaget på ny fiskeripolitik, redan innan lanseringen, mötte stort motstånd från dem som låter tillfällig opinion gå före ett långvarigt och levande fiske. Av EU:s 27 medlemsstater protesterade 14 mot att grunden för fiskeripolitiken över huvud taget skulle göras om och begärde ökade istället för minskade bidrag till fiskesektorn.
Detta är en kamp alla vi som vill ha ett levande fiske och resursklok förvaltning måste vinna. Länder med stora fiskeflottor får inte sätta agendan för en fiskeripolitik som gäller hela Europa. Matematiken är dessutom väldigt enkel, om det inte finns några fiskar i haven kan det heller inte finnas någon fiskeindustri.
För att få ett mer hållbart fiske i Sverige har vi bland annat ökat anslagen till fiskekontroll, gett bidrag till skrotning av fiskebåtar att anpassa fiskeflottans storlek och infört överförbara kvoter inom det pelagiska fisket.
Det sistnämnda innebär att antalet fartyg minskar och lönsamheten ökar.
De svenska yrkesfiskarna verkar vara med på båten, nu gäller det att också få med oss resten av EU och framför allt länderna i Sydeuropa.
Vi får därför inte låta rädslan för högljudda protester från särintressen hindra oss. En ny och mer ansvarfull fiskeripolitik ger fisk både nu och i framtiden.