BERTIL JOBEUS: Fjällvandra och stressa av

2 104 meter hög är Kebnekaises topp. Det var hur märkligt det än kan låt en fransman Charles Rabot som 1883 var den förste att bestiga Sveriges högalpina Mecka. Vi befinner oss fyra dagar i ett väglöst land, på Kebnekaises fjällstation, 690 meter över havet och två mil från Nikkaluokta. Milen hit från Nikkaluokta tar vi oss per fot. Fjällvandringens "snobbar" åker enkelresa med helikopter från Nikkaluokta för 600 kr - men inte vi. Fjällvandrare verkar vara mycket civiliserade människor. Även om vi nästan alla svettas kopiöst hälsar alla artigt på varandra. Jag råkade på uppvägen till fjällstationen lämna kvar på en björkgren min vita kåsa efter att ha druckit vatten direkt från fjällbäcken. Döm om min oförställda förvåning, när fann jag den tre dagar senare hängandes på samma björkgren! Säkert hade flera hundra vandrare passerat. Fjällvandrare är, tror jag, som seglare. På kvällen på fjällstationen är alla djupt upptagna av att jämföra sina prestationer men också att ge varandra tips inför nästa dags vandring. Det blir en förunderlig sammanhållning fast ingen av oss känner varandra sedan tidigare. Här finns barnfamiljer med riktigt små barn. En del tältar och lagar mat ute i naturen alldeles nära fjällstationen. Här finns de inbitna ensamvandrarna, som excellerar i fin utrustning. Ett har vi gemensamt: vi är alla nästan hela tiden väldigt hungriga. Ett par dagar tar vi med oss lunchpaket ut på vandringen. Ett gott råd är inte försöka göra soppa på halvljummet vatten. Det smakar pyton. Däremot är det viktigt ha med massor av druvsocker, russin, nötter,frukter och framför allt mycket vatten. Och viktigast av allt bra vandringskängor med dubbla strumpor. Och på överkroppen lätta tröjor, inte bomull. Fjällvandrarnas värsta fiender - skoskav och mygg - märkte vi inte alls av. Vet inte om det är myt. Över trädgränsen når inte myggorna - så enkelt är det. Fjällvandringen har senaste åren exploderat. Nu är Kebnekaises fjällstation överbokad. Fullt precis överallt. Varmvattnet i duschen är också slut. En långsittning i bastun blir varje kväll en fin avrundning av dan. En finländare är inte nöjd med hur bastun konstruerats. Han säger: Ni är duktiga på att bygga bilar i Sverige. Men bygga bastu kan ni inte. Lite rätt har denne finländare! Gissar att fjällvandring, det räcker med att gå ett par mil om dan, är den bästa stressterapin man kan tänka sig. Det känns som om både kroppen och själen renas. Den lilla oro jag kände inför vandringen var som bortblåst bara efter första tretimmarspasset. Gångtakten bestämmer jag själv. Det svåraste är givetvis att gå brant uppåt. Det gäller att precisera varje steg över stenblocken. Fick socialstyrelsen bestämma skulle säkert alla fjällvandrare utrustas med hjälm och larmklocka. Skador skall inte negligeras. Men vi klarade oss helskinnade. Läser Svenska turistföreningens årsböcker om de män - det verkar nästa bara vara män - som grundade föreningen och senare tog beslut om att bygga Kebnekaise fjällstation. Några av dem har bildat Fjärrkarlarnas klubb. Tror att jag håller mig kvar i kamratföreningen Skedshults vänner. Vi män i den föreningen skulle i somras ha vandrat andra delen av den nya vandringsleden i norra kommundelen, från Botorp i Öndal till Långrådna. En av oss fick ryggskott. Så vandringen får skjutas upp ett år. Undrar om det finns någon fjällstation på vägen mot Långrådna?

Bertil Jobeus: Fjällvandra och stressa av

Vi nådde inte riktigt upp – men nästan. Tre av oss nådde berget Tuolpagorni på över 1700 meter. Den fjärde av oss, jag själv, nådde drygt 1300 meter upp – inte illa av en 64-åring.