Fler måste visa civilkurage
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sexuella övergrepp är av många slag. I den ena änden av skalan återfinns till synes harmlösa skämt, att pojkar kastar könsord efter flickorna eller då vuxna gärna tar en sväng förbi flickornas omklädningsrum. I den andra änden återfinns våldtäkter och andra grova sexuella kränkningar. När en förälder utnyttjar sitt barn brukar man tala om incest. Detsamma är fallet när ett äldre syskon gravt utnyttjar ett yngre.
Barn lever ofta oskyddade när de vuxna sviker. När barnet utnyttjas av en närstående utsätts det för ett grymt svek. I många fall har barnet haft förtroende för den vuxne. Varje sexuellt övergrepp utgör ett hot mot tryggheten och kan skapa bestående fysiska eller psykiska skador.
I en skrift från Rädda Barnen sammanfattas situationens allvar. "Sexuella övergrepp kan drabba barn alltifrån spädbarnsåldern till tonåren och förekommer i alla socialgrupper oberoende av religion, etnisk bakgrund och kultur." Sexuella övergrepp mot barn och mäns våld mot kvinnor är grenar på samma träd.
Omkring 3 000 fall av sexuella övergrepp mot barn och ungdomar under 15 år polisanmäldes 2004. Redan denna siffra är skrämmande hög men den ligger långt under vad som sker i verkligheten. Mörkertalet är mycket stort. Man beräknar att sju-åtta procent av alla kvinnor i vårt land utsatts för övergrepp före sin myndighetsdag.
De flesta barn befinner sig i en beroendeställning. De behöver vuxnas närhet och äkta kärlek. När en vuxen sviker förtroendet och gör sig skyldig till övergrepp innebär det att barnet överges. Barnet har utsatts för handlingar som det knappast förstår.
Rädda Barnen framhåller i sin skrift att det som inträffat aldrig är barnets fel. Den vuxne kan inte komma undan sitt ansvar då barn utsätts för övergrepp.
Långt ifrån alla barn berättar om hur det är i hemmet. Föräldrarna kan som regel räkna med deras lojalitet. Barn vet att vuxenvärlden inte alltid tror på dem.
Tyvärr förmår inte alla drabbade barn att berätta om vad som skett - skam och skuldkänslor blockerar. En del barn blir skräckfyllda inför gärningsmannen och drar sig undan. Andra tiger eller kan helt enkelt inte berätta.
Omgivningen förstår inte alltid varför barnet beter sig på det ena eller andra sättet. Det är emellertid nödvändigt att vuxna reagerar då något tycks vara på tok. Barns berättelser måste alltid tas på allvar hur orimliga de än förefaller. Ytterst få av oss vill tro att någon vi känner gör sig skyldig till ett av de svåraste brott som kan drabba barn.
Socialtjänstlagen ger klart besked. Den som yrkesmässigt arbetar bland barn och ungdom måste alltid anmäla då sexuella övergrepp tros förekomma. Det skall ske redan vid blotta misstanken. De som inom socialtjänsten eller polisen tar emot anmälningar måste ha goda kunskaper och specialkompetens. Att möta dessa barn och deras familjer är en svår uppgift som kräver insikt och förmåga att hantera svåra situationer.
Ett moraliskt ansvar vilar emellertid på oss alla oavsett om vi yrkesmässigt arbetar med barn eller ej. Fler måste visa civilkurage. Då man tror att ett barn far illa är det nödvändigt att reagera. Elevhälsan, socialtjänsten och polisen är instanser till vilka var och en kan vända sig.
För den enskilde är det ofta svårt att värdera ett barns berättelse och veta vad som verkligen hänt men barnets bästa måste alltid sättas i främsta rummet. Därför går det inte att tveka - den nödvändiga kontakten måste etableras med dem som har resurser och kunskaper för att utreda och bedöma vad som bör göras. Ett barns tysta och försiktiga vädjan om hjälp får aldrig nonchaleras.
DEBATT
Marianne Brandén är Rädda Barnens distriktsordförande och har varit socialdirektör vid länsstyrelsen. Ann Isaksson är kriminalinspektör och chef för polisens familjevåldsenhet. Kjell E Johanson är ordförande i Kalmar läns nykterhetsförbund och tidigare chef för Brottsförebyggande centrum i Stockholm.