För några årtionden sedan togs det i Sverige oftast för givet att demokratin hela tiden skulle växa sig starkare och starkare. Att den demokratisering av samhället som ägt rum runt förra sekelskiftet skulle utvecklas vidare. I verkligheten har vi sedan dess fått uppleva att besluten flyttats allt längre från oss själva.Genom Sveriges inträde i ett hela tiden alltmer centralstyrt EU har denna process drivits ännu längre. Flertalet av de nya lagar som tillkommer i Sverige varje år är stiftade av EU, inte av Sveriges riksdag. Svenska väljare kan här inte påverka besluten en millimeter. Det är alltså inte en fortgående demokratisering av Sverige som ägt rum de senaste decennierna, utan en fortgående centralisering av makten.
Det senaste ledet i denna maktcentrering heter storregioner, som nu åter har aktualiserats även här i Kalmar län. Därmed skall makten åter flyttas ännu längre från medborgarna. Lika lite som vårt medlemskap i EU lett till några synbara vinster eller gjort människor mer delaktiga i några beslutsprocesser anser vi sverigedemokrater att de kommande storregionerna kommer att medföra några förbättringar. Att det kommer att föra människorna ännu längre från besluten är däremot säkert.
Ingenting i verkligheten talar heller för att centralisering och toppstyre löser frågor om regional utveckling, sjukvård, samordning, effektiv administration etc. Tvärtom visar erfarenheten att människor som ges förtroendet att styra över sina egna angelägenheter också är de som är bäst på att samarbeta effektivt med andra och att ta ett gemensamt ansvar i de frågor som kräver det. Inom till exempel sjukvården finns ofta ett stort behov av ett effektivt samarbete och utbyte av kunskap mellan olika sjukhus i olika landsting för att ge den effektivaste och säkraste vården. Men detta uppnår man inte för att man centralstyr till färre regioner. Det handlar i stället om att brukarna och den kompetenta personal som skall utföra denna vård själva får ökade möjligheter att vara direkt involverade i beslutsprocessen. Det är de som bäst vet var samordningsbehoven finns och hur de skall kanaliseras.
Detsamma gäller frågor som har med regional utveckling att göra. Ingenting talar för att större enheter av byråkratiska papperskonstruktioner är lösningen. Sverige har en på många sätt unik tradition av lokal beskattningsrätt och lokalt självstyre. Län och landskap har skapat en stabil och stark samhörighet mellan människor i respektive områden. Kanske just därför har vi också varit ovanligt framgångsrika på att sörja för våra gemensamma ansvarsområden genom de statliga åtagandena.
Allt talar för att denna vana vid att klara sig själv och samtidigt ta gemensamt ansvar också, liksom hittills, är den bästa grogrunden för regional utveckling. Ekonomisk utveckling bygger till stor del på lokala nätverk och entreprenörskap, något som i hög grad grundar sig på naturlig gemenskap. Uppifrån påtvingad administrativ storskalighet kommer, som så många gånger förr i historien, endast att hämma dessa drivkrafter.
Sverigedemokraterna i Kalmar län motsätter sig att vårt län inlemmas i en ny storregion. Vi ser utvecklingen mot storregioner som en del i samma strategi av fortgående maktcentralisering i det svenska samhället som den gradvisa förändringen av hela Sverige till en slags storregion i en europeisk, toppstyrd superstat. Vi anser därför att ett anständighetskrav är att länets invånare får ta ställning till frågan om regionindelning i en folkomröstning.