Folkpartiets kris är Sveriges
Förlamad minister. På sant folkpartimanér vill ledande folkpartister lösa partiets problem genom att låta den interna krisen spelas upp inför öppen ridå.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Huruvida Leijonborg kan hålla sig kvar som folkpartiledare eller inte får vi se. Det akuta problemet just nu är att hans interna problem fullkomligt tycks monopolisera hans uppmärksamhet, och uppdraget som utbildningsminister kommer helt i skymundan.
Bortsett från en debattartikel tillsammans med skolminister Jan Björklund i veckan har det varit oerhört tyst från den leijonborgska delen av utbildningsdepartementet. Vad vill han - och regeringen - egentligen med den högre utbildningen? Regeringsförklaringen är full av stiliga paroller om Sverige som forskningsnation, om kunskapssamhället och om vikten av att satsa på kvaliteten i den högre utbildningen. Men inte mycket händer.
På plussidan: Leijonborg vill reformera lärarutbildningen. En helt nödvändig åtgärd.
Han vill avpolitisera högskolestyrelserna. Det är också ett bra förslag. Han har tillsatt en utredning om kårobligatoriet, alltså det obligatoriska medlemskapet i studentkårer. Målsättningen - att avskaffa obligatoriet - är bra, man undrar bara om det verkligen är nödvändigt att utreda denna segslitna fråga en gång till. Fatta beslut i stället!
Men i övrigt?
Vad anser Leijonborg om humanioras kris, om exempelvis det faktum att man på ett av landets största och äldsta lärosäten - Lunds universitet - inte längre har en heltidsprofessur i latin? Det vet vi inte.
Häromdagen presenterades en undersökning som Högskoleverket gjort, Studentspegel 2007. Den visar att kraven är för låga inom många högskoleutbildningar, studenterna har för dålig kontakt med sina lärare och vad som ska vara heltidsstudier blir i praktiken sällan mer än halvtid, eftersom undervisningstätheten är så låg.
När studenterna själva anser att kraven är för låga, då är det hög tid för utbildningsministern att agera. Folkpartiets kris är därför inte bara en intern angelägenhet, den utgör ett hinder för den offensiva utbildningspolitik som måste föras om Sverige ska komma i kapp som kunskapsnation.