Den 3 mars 2005 höll jag mitt första agitationstal på ett fackföreningsmöte. Mötet hölls i personalmatsalen på Överums fönsterfabrik. Jag talade då om flytten av Electroluxs dammsugarfabrik från Västervik till Ungern, om hur arbetarna där hade jobbat övertid in i det sista och fått en dammsugare.
Snart kommer inga fler fönster att tillverkas i Överum, fabriken kommer tömmas på personal och maskiner. Fenomenet företagsflytt är knappast nytt och vi har alltför många gånger sett hela orter falla sönder när företag packar ihop fabriker och drar.
Nu blev nedläggningen av fönsterfabriken i Överum tack och lov inte som alla de andra nedläggningar vi tvingats bevittna. Under sammanlagt tre veckors tid mellan den 31 augusti och den 15 september stod produktionen i princip helt stilla. Arbetarna använde det enda vapen arbetare har. Genom att ömsom inte arbeta alls och ömsom arbeta väldigt sakta slogs de för att Inwido skall betala något när de stänger fabriken.
Arbetarna reste krav på en årslön till varje anställd, utökat omställningsstöd och pension till de äldre bland dem. Dessa krav nådde man inte fram till, även om de inte kan anses vara annat än rimliga. Men arbetarna lyckades genom att inte acceptera att inget få ändå tillkämpa sig en uppgörelse de annars aldrig hade nått, detta kan inte betraktas som annat än ett framsteg.
Arbetarna kan nu gå ifrån fabriken med sin stolthet i behåll och ta med sig erfarenheter av hur man kämpar tillsammans vidare till andra arbetsplatser. Detta är inte heller något annat än ett framsteg då det just är dessa erfarenheter som lyser med sin frånvaro i Sverige.
Personligen är jag stolt över att ha arbetat med, lärt känna och flera gånger sen mitt första möte på fabriken fått komma tillbaka som talare på medlemsmöten.
Fönsterarbetare i Överum, var inte knäckta - var stolta! Ni har gjort och lyckats med mer än alla andra tidigare gjort i er situation. Vem vet, förhoppningsvis kan er kamp bli ett exempel nästa gång de som äger allt i samhället vill stänga en fabrik?