För lite respekt i politiken
Lärdomar. Inte helt oväntat - utom för de svenska journalister som alltid finner det obegripligt att inte vänsterkandidaten vinner alla val - vann Nicholas Sarkozy söndagens franska presidentval. Vad Sarkozys seger innebär politiskt kommer vi att få anledning att återkomma till.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sarkozys första segertal inför flera tusen jublande sympatisörer i salle Gaveau i Paris gav en föraning om vad som kommer. Talet andades försoning och utsträckta händer, och gav förutom det politiska innehållet också anledning till några reflektioner om det politiska språket.
Självfallet tackade Sarkozy sina medarbetare, sin familj och alla som röstade på honom, sådant hör till. Men framför allt talade han om sin motståndare på ett sätt som man skulle önska mer av här hemma. När han först nämnde hennes namn hördes några i publiken bua eller vissla, och Sarkozy tystade dem med en blick och en skakning på huvudet. "Jag har stor respekt för madame Royal", sa han, och han menade vad han sa. Det handlade inte bara om innehållslösa artighetsfraser.
Tänk om Göran Persson efter valet 2002 skulle ha talat om den dåvarande moderatledaren Bo Lundgren i sådana termer. Eller förresten, försök inte ens. Det är nämligen fullkomligt omöjligt att ens föreställa sig.
Politik är förvisso ingen tebjudning och ibland är det hårda tag i debatten. Men den franska kampanjen visar att det går att kombinera respekt för motståndaren med attacker på hans eller hennes politik. Det kan vi lära oss en del av.