Föräldrastöd eller nattdagis?
Hos mamma. Där inte bara de minsta barnen hör hemma. Foto: Anders Steiner
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Väl vetandes att nästintill nio av tio småbarnsföräldrar inte vill höra talas om något mer kvoteringstvång, värjer sig Göran Persson frenetiskt. Fler pappamånader är ju bara att sätta röster på spel i valet. Mer ideologiskt renhåriga driver sossekvinnorna en 50-50-fördelning mellan mamma och pappa så mycket mera stridbart.
Som om Göran Persson inte hade fullt tillräckligt med Lars Danielsson. Fredrik Reinfeldt borde gnugga händerna, och det gör han kanske också. Så mycket mindre behöver ju hans allians för Sverige själv anstränga sig för att sänka Persson i valet. Moderaternas pappabonus i föräldraförsäkringen är för den skull inte mycket mer att hänga i julgran än vänsterns kvoteringspiska.
Och i Västervik är den stora politiska stridsfrågan på området inte hur föräldrarna skall få stöd för mera tid med sina barn, utan tvärtom hur de skall få hjälp att lämna ifrån sig de små även på natten. Närmare bestämt slåss man om huruvida kommunen har råd eller inte råd att fixa det som på passande juvenilprosa kallas nattdagis. Om önskvärdheten av själva företeelsen råder uppenbarligen rörande politisk enighet, men den moderatledda majoriteten anser bara att skattepengarna behövs till annat just nu, exempelvis arbetskläder inom den sociala sektorn.
Ja, vad är lämpligt eller inte lämpligt för barnen? Det är den intressanta frågan, eller borde åtminstone vara det. För de politiker som med mer eller mindre sofistikerade medel styr familjerna.
På vilken saklig grund finns det skäl att bygga, exempelvis, en principiell borgerlig hållning i sammanhanget?
Den liberala tidskriften Neos senaste nummer, som VT hade anledning att flagga för på den här platsen för några dagar sedan, innehåller åtskilligt att noga studera och djupt begrunda för borgerliga makthavare, som behöver få råg i ryggen. Inom ramen för utgåvans jämställdhetstema, har i synnerhet Annica Dahlström, läkare och professor i neurobiologi vid Göteborgs universitet en del att säga, som är både lärorikt och kan ge uppmuntrande aha-upplevelser.
Det är inte första gången Annica Dahlström retar gallfeber på radikalfeminismen genom att redovisa vetenskapliga fakta. Ett fylligt citat av hennes resonemang försvarar sin plats:
"Efter födelsen är barnets hjärna beroende av främst moderns omvårdnad och kärleksfulla stimulans under flera år...
Detta behov hos barnet gör att mamman under de första åren inte är utbytbar mot pappan... Det formas ett band mellan mor och barn som är otroligt viktigt för barnets mentala utveckling - och för mamman, om han inte inbillas av omgivningen att detta är oviktigt.
Samhället förkväver emellertid ofta de biologiskt medfödda skillnaderna mellan män och kvinnor... Man inser inte att de skillnader som sålunda kan märkas redan hos mycket små lekande barn inte alls är skapade av samhället, utan finns inprogrammerade från fostertiden i barnens hjärnor." Annica Dahlström illustrerar med det lika banala som slående fenomenet med flickors dockor och pojkars lastbilar.
Pappamånader? Nattdagis? Rätt mot barnen? Eller katastrofalt för dem? Västerviksmoderaternas barnomsorgspeng, vart tog den vägen?