Förbjudet att avsäga sig islam i Turkiet
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I oktober 2005 fick Turkiet klartecken från EU som kandidatland. Strax efteråt var jag där med en grupp internationella parlamentariker för att just studera hur de mänskliga rättigheterna uppfylls.
Den 10 december 1948 antog FN:s generalförsamling deklarationen om de grundläggande mänskliga rättigheterna. I artikel 18 och 19 behandlas allas rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet samt åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Religionsfrihet innebär "frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor."
Lever då Turkiets upp till kraven i artikel 18 och 19? Jag konstaterar att det i oktober 2005 fanns en försiktig optimism om att Turkiets ansträngningar givit resultat. Det fanns dock viss tveksamhet om det verkligen skulle innebära religionsfrihet i den bemärkelse som FN avser, det vill säga även rätten att även byta religion. När jag ett halvår senare, april 2006, besöker Turkiet med en svensk riksdagsgrupp och träffar samma människor, visar det sig att den oro som fanns när det gäller möjlighet att bytta religion besannats.
Tvärtom ansåg företrädare för olika religiösa grupper och människorättsgrupper att Turkiets företrädare menar religionstolerans i stället för verklig religionsfrihet. De accepterar visserligen att vissa etniska grupper har en annan religion än den muslimska (judarna har en mosaisk tro, assyrier/syrianer har en kristen tro, de få greker som finns har en grekisk-ortodox tro) men de accepterar inte att turkar konverterar från islam till en annan tro.
Just detta att islam har en förhärskande ställning innebär att alla andra medborgare med en annan religion behandlas som mindre värda. Detta framkom också i en utredning som Baskin Orhan och Ahmet Kaboglu, professorer i statskunskap på Istanbul Universitet, gjorde på uppdrag av presidenten. Men när Orhan och Kaboglu konstaterade att de icke-muslimska minoriteterna behandlas som andra klassens medborgare i landet, anmäldes de för uppvigling mot staten.
Professorer i hela Europa protesterade mot behandlingen av sina kolleger, men i Turkiet vågade inte en enda professor skriva på en protestlista i Turkiet. Det blev till sist ingen rättegång mot professorerna.
Domstolen skickade en förfrågan till justitieministern om man fick väcka åtal som rutinen varit tidigare, men en ny lag säger att domstolarna ska avgöra detta själva. Med hänvisning till att justitieministern inte givit sin tillåtelse till åtal lade domstolen ned ärendet trots vad den nya lagen påbjöd om domstolarnas egenmakt. Precis samma sak hände med åtalet mot författaren Orhan Pamuk.
Den turkiska lagstiftningen är uppbyggd för att skydda staten, inte för att skydda individen. Även detta strider mot FN:s mänskliga rättigheter. Det turkiska muslimska sekulariserade samhället är väsenskilt från hur de västerländska demokratierna är uppbyggda. Det styrande AKP-partiet vill heller inte att det civila samhället ska få mer makt.
Den viktigaste fråga Turkiet måste ta itu med är åsiktsfrihet, yttrandefrihet och religionsfrihet. Gör man inte det så kommer det att dröja minst en generation innan Turkiet klarar av att bli medlem i EU. (SNB)
DEBATT
Annelie Enochson är riksdagsledamot för kristdemokraterna i Göteborg.