Förnyade nämndemän
Belönas. Trötta politiker belönas med nämndemannauppdrag. Foto: Björn Larsson Ask/SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den grundläggande tanken med nämndemannasystemet är att komplettera det juridiska perspektivet med aspekter från vardags- och yrkesliv.
Traditionen med lekmän har funnits ända sedan 1300-talet och har genom åren varit föremål för kritik från olika vinklar.
Sedan 1863 har nämndemännen utsetts av lokala politiska församlingar. Så sker även i dag då partierna har mer eller mindre fria händer att belöna gamla trotjänare med ett intressant - och ofta eftertraktat - extrauppdrag.
Men tillsättningsprocessen uppskattas inte av alla. Justitieminister Thomas Bodström har förespråkat att en femtedel av nämndemännen ska tillsättas via en så kallad "fri kvot". Miljöpartiet vill gå ännu längre genom att öppna upp alla platser för personer som inte har någon partitillhörighet.
Förslagen har tagits i beaktande i den nya lagen, men det har inte ställts något ultimatum. Partierna har uppmanats att bredda sin rekryteringsbas och att söka kandidater även utanför medlemsmatrikeln till dessa platser som förtroendevalda.
Vad som däremot framgår tydligt är att lagstiftaren vill öka mångsidigheten i nämndemannakåren, med hänsyn till yrke, etnisk bakgrund, ålder och kön. Men vilka proportioner som ska uppnås framgår inte.
Däremot är lagtexten tydlig i sitt krav att när väl den eftertraktade allsidigheten uppnåtts (vad den nu innebär) så ska en kandidat med mer erfarenhet gallras bort till förmån för en ny förmåga.
Kanske något för Diskrimineringsombudsmannen?
Lagtexten tar sin utgångspunkt i hur det ser ut i kåren i dagsläget. Det är de facto en tämligen homogen grupp som deltar i besluten vid de svenska domstolarna; de flesta av de 9 000 nämndemännen är över 55 år, några över 80, de flesta är män och ytterst få har invandrarbakgrund.
Det är inte helt sällsynt att se en sovande äldre nämndeman.
En anledning till den höga åldern är att uppdraget ofta kräver snabba inryckningar och möjlighet att kunna avsätta en hel- eller halvdag för att delta i beslut. Den möjligheten har vanligen inte en person som befinner sig mitt uppe i yrkeslivet och med försörjningsansvar. Det är dessutom föga troligt att den ekonomiska ersättningen skulle locka i de fallen. För en heldag fick en nämndeman endast 300 kronor - innan skatt. Den nivån har inte ändrats på 17 år. Med den nya lagen höjs ersättningen förvisso till 500 kronor, men det är fortfarande löjligt lågt i förhållande till uppdragets vikt.
Tyvärr blir den nya lagen med sin strävan efter allsidighet lika tam som den nuvarande, oavsett hur mycket jämställdhet och integration regeringen förespråkar. Det är märkligt att makthavarna inte inser att en ersättning som täcker inkomstbortfall, om man måste ta ledigt från jobbet, vore ett bra, diskrimineringsfritt sätt att bredde rekryteringsbasen.