Först ut och först in
Blivande kolumnist. Yngling med mycket rött bläck i sina uppsatser som skrevs på lördagarna i Gamleby folkhögskola.
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu fyra decennier senare ser korridoren och trappan lika fräscha ut, den dyra marmorn visade sig vara ett billigt material i längden.
Ekängen heter platsen där skolan byggdes. Så heter den därför att det är en äng fylld med ekar. När skolan byggdes pusslade arkitekten in alla byggnader så att endast ett fåtal ekar fälldes. Det imponerade på mig, lika mycket som marmorgolvet.
Det finns stora skillnader på Gamleby folkhögskola i dag och för 40 år sedan och allt var inte bättre förr. Exempelvis var den fina, ljusa och rymliga korridoren fylld, inte bara av elever utan också, av rök! Det bolmade rök från cigarretter och pipor. De yngre eleverna satt på golvet utmed väggarna, blossade och studerade skivomslag till John Mayal and the Bluesbreakers eller Country Joe and the Fish och de äldre flockades runt de stora askkopparna. Undrar om det finns någon bild på eländet?
De unga flickorna hade nästan samma klädstil då som nu. Det har gått ett helt varv.
Det mesta var bra och då menar jag inte bara den nya fina skolan. Det var en mycket större åldersspridning då och jag hörde till de allra yngsta. Där fanns ledbrutna bönder som måste skola om sig, blivande poliser, sjukvårdsbiträden med ambitioner och flera handikappade.
En elev från Vena, med en ovanligt sjuk humor, hade varit sjöman i femton år och så var det Harry från Tornedalen som kom direkt från strid på liv och död i Kongo. Harry talade inte alls om striderna, däremot om den politiska och historiska bakgrunden till konflikten som plötsligt blev begriplig och inte bara bestod av fladdriga bilder på Lumumba. En enorm aha-upplevelse för mig.
Skoltrötta var många. Jag hörde till undantagen och förstod omgående att utbildning är ett privilegium som ska uppskattas därefter. Utbildningen visade sig vara mycket användbar.
Borta var den obligatoriska skolans elever-lärare-positionering. Plötsligt betraktades jag som en självständig individ med egna värderingar och planer. Med den nya infallsvinkeln blev allt så mycket lättare. Det gjorde inget att svenskaläraren Fallenius dränkte in mina uppsatser i sitt blodröda bläck, för han förklarade så bra varför han gjorde det och han ödslade mindre och mindre för varje gång.
Vi gick på lördagar också. Varannan lördag hade vi matteskrivning, varannan svenska. Varannan svenskaskrivning var uppsats där vi fick välja fritt, det vill säga fritt bland fem eller sex ämnen och varannan hade vi skrivning i grammatik.
Rune Oppgården gjorde fysik begripligt, men jag har ännu inte knäckt koden till matte och kemi. Jag älskade filosofilektionerna med den knarrige och stele rektor Rönnby, han var stel bara i nacken, inte i intellektet och empatin. Likaså franska med Ingrid Helmertz, som hade så fin röst och så vackert uttal och som kunde så mycket historia runt franska revolutionen.
Och så maten. Den fantastiskt goda maten.
Framgår det att jag trivdes?
Kolumnen
Hans Brandin