Förstår Västervik upplevelseindustrin?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Framgångar skapade av entreprenörer som sett för geografiska områden unika möjligheter. Koncept har vuxit fram i form av tjänster som fått genomslag bland turister världen över. Vill man i den här branschen nå stora framgångar kan man inte kopiera andra. En mångfald av anläggningar av samma slag ger en urvattnad effekt och om någon blir vinnare så är det originalet.
Finns förutsättningar i Västervik för upplevelsetjänster i något unikt som inte kan kopieras eller flyttas? Skärgården är en resurs man inte flyttar men Bohuslän, Stockholm, Åland med flera har skärgårdar som många anser lika fina. Det kan finnas annat, men jag vet en resurs vi är ensamma om: en 70 kilometer lång, fungerande smalspårsjärnväg. En verksamhet som med makalös livskraft överlevt såväl olyckskorpars kraxande som vägverkets hårdföra blockering. Liksom Ishotellet är det inte de som bor nästgårds utan snarare långväga gäster som erfar den stora Upplevelsen. Om ideella krafter med hjälp av allmosor fått fram vad som redan attraherar sällskap från Europa och besökare från Asien, vad skulle det inte kunna bli med en rejäl resurssamling?
Den dag när vi har ett kommunalråd som vid sina framträdande visar upp en bild av ett ånglok med samma begeistring som bilderna på speedwaycyklar, när kommunfullmäktige satsar en halv miljon på att sälja namnet Västervik utomlands med hjälp av Harry-Potter-tåg som komplement till Astrid Lindgrens Värld, när vi har en ortstidning som inser att det inte är tändkulemotorer som är huvudobjekt när allt i landet som kan rulla på smalspår visas i Västervik, när entusiasterna byggt om några godsvagnar och ordnat öppna sittplatser så att turister från världens hörn kan tuffa fram och höra skendunkar och känna doft från ånglok och småländsk skog i samma andetag, den dagen tror jag Västervik förstår upplevelseindustrin.