Den 17 december överlämnade Mats Sjöstrand till regeringen sin utredning ”Statens regionala förvaltning – förslag till en angelägen reform” (SOU 2012:81). Den väckte ingen omedelbar eller djup debatt. De första reaktionerna kom från några av mina före detta kollegor, landshövdingar, som tyckte att Sjöstrand hade föreslagit ”fel” plats som residensstad. Bra, men Gävle, inte Falun. Bra, men Härnösand, inte Östersund. Bra, men Kalmar, inte Växjö. Samma dag som utredningen presenterades var jag i Jönköping och mötte där frågan: varför Linköping och inte Jönköping. Så tröttsamt!
Det är verkligen en angelägen reform. Statens regionala organisation är i stort behov av samordning för att bli bättre och effektivare. Sjöstrand pekar på ekonomiska vinster för flera hundra miljoner och vinster i form av ökad likvärdig bedömning i myndighetsutövningen i hela landet.
Sjöstrand föreslår att 21 länsstyrelser blir elva. Han föreslår också att ett antal centrala verk med egen regional organisation ska inordnas i en geografi av sju statliga regioner. Alltså sju regioner i elva län.
Östergötland och Jönköpings län föreslås få en gemensam länsstyrelse. I vår omgivning föreslås att Kalmar och Kronobergs län bildar en länsstyrelse. Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län föreslås också bilda gemensam länsstyrelse. Det föreslås att kommunala samverkansorgan slopas men att landstingen tar över deras uppgifter – om kommunerna så vill. Utredningen preciserar därefter uppdelningen av länsstyrelsernas och landstingens framtida uppgifter. Det är bra.
Det är en annan sak som oroar mig. Finns det fortfarande en risk att det bakom förslaget döljer sig samma aningslösa uppfattning som så många politiker i både Östergötlands och Kalmar län gett uttryck för i regionfrågan? Strävan efter att antingen tillhöra Skåne eller Mälardalen? Och smita från ansvaret att leda den regionala utvecklingen i området mellan Skåne och Mälardalen?
I förslaget till statlig regional indelning föreslås att Kalmar/Kronoberg ska föras ihop med Skåne/Blekinge, medan Östergötland/Jönköping också ska utgöra en av de sju statliga regionerna. Befolkningsunderlaget i region Östergötland/Jönköping är lägst av alla, bara 766 508 medan den sydliga regionen Skåne/Blekinge/Kalmar/Kronoberg har 1 814 032. Den befolkningsmässigt svagaste regionen Östergötland/Jönköping skulle alltså ta ansvar för regional tillväxt och utveckling i östra Sverige i området mellan Malmö och Stockholm. Är det klokt? Och tro inte att skåningar skulle intressera sig särskilt för utvecklingen i sydöstra Småland!
Nej, jag kommer tillbaka till den uppfattning jag drev som ordförande för Kommunförbundets länsavdelning redan 1992: det regionala utvecklingsansvaret i Östra Götaland bör tas gemensamt av landskapen Småland, Öland och Östergötland. Därför ser jag helst att den föreslagna statliga regionala indelningen får just den geografiska utformningen, då med ett befolkningsunderlag på 1 183 984 invånare som är mer jämförbart med övriga regioner.
Politiker i södra Småland och politiker i norra Småland och Östergötland bör vända blickarna mot varandra och utarbeta en gemensam utvecklingsplan för Östra Götaland i stället för att snegla mot var sitt storstadsområde.