I ett genmäle i Västerviks-Tidningen den 21 augusti vidhåller Magnus Nilsson att svenskhet, i meningen att vara "etnisk" svensk, inte har något egenvärde eller ger någon automatisk rätt att vistas i Sverige.
Magnus Nilsson konstruerar här en motsättning mellan å ena sidan individers rättigheter, som den okränkbara rätten att bo i Sverige om man är svensk medborgare, och å andra sidan folks och nationers rättigheter. Han hävdar till och med att folken, tagna som kollektiv, inte har några rättigheter .
Vad vi i vårt genmäle avsåg med folkens egenvärde som grundbulten i folkrätten är FN:s deklaration att staters suveränitet skall sammanjämkas med folkens självbestämmanderätt. Stater som är förnuftiga låter inhemska folk, som är i klar majoritet inom det område som de bebor, uppnå en hög grad av självstyre. Till exempel Färöarna gentemot Danmark eller Åland gentemot Finland. Eller så tillåter de att olika inhemska folk helt fredligt bildar nya stater, till exempel tjecker och slovaker 1993. Liksom förnuftiga stater står bakom demokrati och yttrandefrihet.
Vår poäng är att principen som styr folkens självbestämmande också är samma princip som de flesta av oss redan i skolan fick lära oss ligger till grund för en nation: gemensam historia och känslan av att tillhöra samma folk, oftast också ett gemensamt språk. Vi återupprepar att detta också omfattar alla de invandrare som tagit till sig den nya identiteten och blivit en del av den.
Att folkrätten internationellt alltför ofta missbrukas, att vissa stater använder sin suveränitet som förevändning för att ostört krossa både demokratirörelser och sina egna folks självbestämmanderätt, nu senast exemplifierat i Syrien, gör därför inte att folkrätten i sig själv saknar giltighet: tvärtom öppnar sig en avgrund även för individens rättigheter i samma ögonblick som vi frånkänner folken deras rättigheter som just folk.