Fransk-amerikansk hatkärlek
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Dessutom påpekas att Bush väntade i två dagar innan han kommenterade orkanens förödelse, med Chirac höll sig undan i hela elva dagar. Gamla skämt om amerikanen som vid flygplatsen i Paris blir ombedd att visa sitt pass, sprids också med e-post. I skämtet protesterar den gamle mannen eftersom han inte behövde visa sitt pass förra gången han besökte Frankrike, vilket var 6 juni 1944, alltså dagen för landstigningen i Normandie under andra världskriget.
Utan Frankrike hade inte USA, som vi känner det, existerat. Det var franske kungens ingripande mot den brittiska kolonialmakten år 1776, som bidrog till att de nordamerikanska koloniernas självständighet kunde bli verklighet. Den amerikanska revolutionen föregick den franska och ledde till världens första nation grundad på en politisk idé, i stället för ett folk.
USA utökade sitt territorium år 1803 genom att köpa Louisiana från franska staten. Frihetsstatyn vid inloppet till New York är en gåva från Frankrike. Det finns mycket som förenar USA och Frankrike. Men en sak som skiljer Frankrike från många andra europeiska länder är frånvaron av en stor utvandrargrupp i USA.
Cincinnati har många tyskättade, Chicago svenskar och norrmän, New York är fullt av italienare och irländarna hamnade i Boston och New York. De fransmän som utvandrat över Atlanten bosatte sig i stället i Kanada, företrädesvis i den fransktalande Quebec-provinsen där Montreal är den största staden.
De båda världskrigen har haft USA som deltagare, men först efter tidigare europeiskt krig. USA gick inte in i första världskriget förrän 1917 och då på Frankrikes sida. Krigspropagandan mot tyskarna mötte motstånd från de tyska immigranterna i USA, vilket ledde till att det andra världskriget i amerikanskt perspektiv blev en insats mot en ond ideologi, inte mot ett folk.
Den typen av uppmjukande sociala rörelser har inte funnits när det gällt att hävda franska intressen i USA. I stället har många amerikaner kommit att hysa uppfattningen att Frankrike två gånger räddats från ockupation av just USA och att lite tacksamhet vore på sin plats.
Därför blir besvikelsen stor när Frankrike obstruerade i FN:s säkerhetsråd mot en invasion i Irak. Den franska omsorgen om de egna oljeavtalen vägde tyngre än den USA-ledda kampen mot terrorismen. USA och Frankrike är kollegor i militäralliansen Nato och i säkerhetsrådet. Men någon gemensam världsuppfattning finns inte.
George W. Bush och Jacques Chirac är båda någon form av högerpolitiker, men deras politik har inte några tydliga likheter. Chirac talar engelska, en eftergift till den anglosaxiska dominansen i världspolitiken. Men fortfarande är den franska självbilden att landet är speciellt, har en särskild historisk uppgift och att en stormaktsposition är det enda som anstår de politiska ledarna.
Det uppenbara franska misslyckandet med att bekämpa bilbränder, kan visa sig vara en inkörsport till ökad förståelse mellan länderna. Fransk ödmjukhet i kombination med amerikansk vilja att låta andra vara med och påverka världspolitiken låter visserligen utopiskt. Men inget av länderna har något att vinna på fortsatt envishet och arrogans. USA behöver lyssna mer på omvärlden för att behålla sin trovärdighet, och Frankrike måste inse att landet inte har någon exklusiv roll att spela.
Med tanke på att Eurodisney ligger strax utanför Paris, borde inte skillnaderna vara oöverstigliga. (SNB)