Fredrik Reinfeldts rekryteringar
Nyast. Statminister Fredrik Reinfeldts senaste rekrytering: handelsminister Ewa Björling.Foto: Anders Wiklund/Scanpix
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Frågan som bör ställas till dem som vill skylla Reinfeldt för statsrådets avgång är: ska alla ministerutnämningar som avslutas mellan val betraktas som misslyckanden? För att göra en parallell till den privata sfären: ska alla äktenskap som slutar i skilsmässa anses vara totala misslyckanden? Den moderna synen på äkta band inrymmer ju faktiskt även möjligheten att se på en relation med sympati - även om betraktelsen sker i backspegeln.
Fyra år är en ansenlig rymd av tid. Det finns många politiker som tillbringar hela sådana mandatperioder utan att åstadkomma något märkbart. Ska de anses vara "bra" medan sådana som Stegö Chilò, vars ansats att våga rita om stora delar av kartan föll på grund av att hon snabbt tvingades bort, ska anses vara "dålig"?
Statsministern har förtjänstfullt breddat rekryteringsbasen för regeringen genom att ta in personer med otraditionell bakgrund. De blev kortlivade på sina positioner. Var det därför dåliga rekryteringar? Svaret är nej. Ingen försvarar obetalda tv-licenser och skatteplanering men med handen på hjärtat, vem i mobben är helt utan skuld? Kvällstidningarna ledde bloddrevet, men chefredaktören för Expressen visade sig också vara en av dem som inte var helt kontant med Radiotjänsten i Kiruna.
Även om de allra flesta försöker leva i enlighet med lagen finns genom ett helt liv risk för ett eller annat felsteg. Presskonferensen där den nya handelsministern presenterades var en parodi på ett samhälle som låtit mediedrevet ta över. Politiker ska vara förebilder. Men också normala människor - och sådana gör ibland misstag. I ett klimat där statsministern känner sig tvingad att redovisa sina medarbetares synder istället för att tala om regeringens ambitioner är risken uppenbar: allt färre som inte tidigt i livet planerat för en politisk karriär kommer att våga ta steget in i politiken.
Många företagare backar förskräckt när tanken på en politisk gärning kommer på tal. "Man har säkert gjort något för trettio år sedan som någon kan vrida till på fel sätt". Rädslan för den skoningslösa domen över dem som inte har ett oförvitligt leverne i ryggsäcken är stor. Och till viss del obegriplig i en sfär där det ofta finns en andra chans. En konkurs i bagaget kan vara värdefull erfarenhet som gör nästa affärsverksamhet starkare och bättre. Socialdemokraterna tycks ha förstått det, vilket länder dem till heder. Den mogna Mona Sahlin är förmodligen en långt bättre ledare i dag än vad hon var före sina misstag.
Det måste gå att göra politisk karriär utan att vara yrkespolitiker eller ämbetsman under hela livet. Svensk politik behöver fler Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò, som mitt i en annan karriär vågar ta klivet in i politiken - fler Mikael Odenberg, som mitt i en politisk karriär vågar ta klivet ut - och därtill en och annan Mona Sahlin, som har modet att våga komma igen efter ett misslyckat försök.
Kolumnen