Friheten kan aldrig växa av att begränsas eller styras

Västervik2012-02-24 00:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

För ett år sedan publicerade Svenska Dagbladet en rad artiklar på tema barns lek. En artikel i serien berörde barns så kallade ofria lek, det vill säga den lek som de leker för att de är ofria i sin egenskap av könsmaktsordningens marionetter. I artikeln uttalade en genusexpert bland annat att "Det är just precis i den fria leken som könsstereotypa mönster föds och cementeras. /.../ Att påstå att två flickor som leker med dockor i dockvrån leker fritt är löjligt". Genusexpertens teser fick medhåll av en förskolepedagog som villigt erkände att "Vi vill bara få dem att välja fritt och få dem att våga prova nya grejer. Och då måste vi styra".

I dagarna meddelade Miljöpartiet att man vill satsa 10 miljoner kronor på att alla Stockholms stads förskolor ska få tillgång till en genuspedagog. I en intervju lät oppositionsborgarrådet Daniel Helldén meddela att genuspedagogernas existens är en "rättighetsfråga". En rättighetsfråga minsann! Men för vem?

Den svenska skolan dras med många svåra utmaningar där den kanske allvarligaste handlar om att en fjärdedel av alla elever som lämnar grundskolan saknar behörighet till gymnasiet. Men också bland dem som lämnar grundskolan med fullständiga betyg blir kunskapsluckorna allt större vilket får effekter på den högre utbildningen.

Borde inte de 10 miljonerna, som uppenbarligen blivit över, läggas på att öka kvalitén och kunskapsnivån i skolan istället? Eller åtminstone på att lära barn och unga att tänka fritt, inte rätt? Frågan är retoriskt ställd. I en samtid som ägnar allt mer kvalificerad tid åt ickefrågor är det lättare att plocka poänger på symboliska dimridåer än på långsiktiga, ibland komplexa, åtgärder.

Men låt oss återgå till genuspedagogerna som ligger sömnlösa av oro över de moderna barnens ofrihet. Genuspedagogerna som anser att könet är konstruerat (till skillnad från den inte alls konstruerade könsneutrala konstruktionen "hen") och en central anledning till ojämställdheten. Inget kunde vara mer fel. Jämställdhet måste handla om acceptans; acceptans av det faktum att de allra flesta människor föds med kvinnligt eller manligt kön, acceptans av att kvinnor och män är lika mycket värda trots sin biologiska olikhet.

När genuspedagoger som de som refereras till ovan gör gällande att flickor som leker med dockor gör det för att de inte vet bättre finns all anledning att fundera kring vilket samhälle vi är på väg att skapa. I dag uppfattas den förälder som låter, inte tvingar, sina döttrar att leka med dockor för att döttrarna vill det som hopplöst bakåtsträvande. Något som skjuter jämställdhetsarbetet i sank genom att cementera unkna könsroller helt enkelt.

Givetvis ska alla föräldrar tillåtas uppfostra sina barn efter eget huvud i den mån de håller sig inom lagen. Problemet uppstår först när staten, som knappast ska ägna sig åt barnuppfostran, lägger mångmiljonsummor på att styra fria barns lärande och lek. Men det slutar inte här. I ett samhälle som gillar olika så länge alla gillar rätt kommer individernas avvikande val alltid att utgöra ett hot mot den kollektiva normen. Varför byta ut en hypotetisk ofrihet mot en faktisk?

Barn och senare vuxna måste få lov att vara vilka de är, även i de fall när deras existens kommer att bekräfta normen. Friheten kan aldrig växa av att begränsas eller styras, i stället kommer den bara att krympa och framstå som mindre fri. Var inte syftet just det motsatta?