Genväg till anständigt skattetryck?
En modell? Varför skall gynnsammare skatteregler gälla bara idrottare och inte vanliga knegare, också?Foto: Magnus Glans
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Principiellt och ekonomiskt diskutabelt, förvisso, men ändå småpotatis jämfört med mycket annat. Svenska olympiska kommittén vill ha en miljon kronor av Ishockeyförbundet för att ha ordnat eget firande på Medborgarplatsen i Stockholm efter OS-guldet. Övergångssummorna för världsspelare är stora som kommunala årsbudgetar. Hockeystjärnornas inkomster får storbolagsdirektörernas bonusar att framstå som futtiga. TV-rättigheter inbringar miljardbelopp i de mest populära sporterna.
Andra harvar omkring i lägre divisioner eller ägnar sig åt sporter där det går åt mer pengar än vad man kan tjäna. En bov i dramat är den svenska skattestatens glupande aptit.
Den så kallade idrottsskattekommittén föreslår nu enklare och tydligare skatteregler för idrottsföreningar, som bedriver näringsverksamhet, samt en regel som klargör hur stor andel professionella utövare en förening får ha utan att förlora sin skattefrihet.
En pikant detalj är att skärningen mellan idrott och skatter personifieras av Bosse Ringholm. Han var tidigare finansminister, och sedan idrottsminister. Ordförande i klubben Enskede IK var han hela tiden. Reklamskatt betalade inte den föreningen som den skulle, och tränarnas löner såg inte så vita ut som man kunde ha förväntat sig.
Nu föreslås att reklamskatten slopas för ideella föreningar, något som borde ha skett för länge sedan.
Dessutom föreslås inrättandet av särskilda idrottskonton. Idén är intressant och går ut på att idrottare, som ofta tjänar mycket pengar under en kort del av karriären, skall kunna spara sina inkomster och vänta med att ta ut dem för beskattning. En sådan konstruktion skulle lindra bördan dagens idrottare, men den skulle inte lösa problemet.
Den som har höga inkomster ena året och misslyckas nästa år råkar ut för att de höga inkomsterna beskattas extra mycket. Om pengarna flutit in i jämn takt, i form av månadslön, skulle den totala skatten ha blivit lägre. Detta eftersom inkomster över 26 475 kronor i månaden beskattas med statlig inkomstskatt på 20 procent extra. Och ytterligare lite högre upp klämmer staten till med straffskatt på fem procent till, den som med en förskönande omskrivning kallas värnskatt.
Frågan är varför just idrottare skall beviljas särskilda undantag. Varför inte ha samma regler även för pengar som förtjänats lika hederligt på vanligt kneg? Enklast vore naturligtvis att avskaffa den statliga inkomstskatten, eftersom det då inte skulle spela någon roll hur mycket pengar man tjänar det ena eller andra året. Argumenten för plattskatten - lika procentuellt skatteuttag för alla inkomster, oavsett storlek - är mördande oemotsägliga.
Det är ingen slump att många idrottsstjärnor bor i Monaco. Det beror inte på träningsmöjligheterna där. Det hänger helt och hållet på skatterna. Det är bättre att ge goda förutsättningar till svenska idrottare på hemmaplan än att göra dem till skatteflyktingar.
Idrottsskattekommitténs förslag skulle kunna bli en genväg till ett rimligt svenskt skattetryck för alla. Det vore skyhögt mer värt än alla OS-guld.
Och så mycket mindre skulle behovet och frestelsen vara för välmenande politiker att skyffla runt skattebetalarnas pengar till idrottens organisationer.