Göran Persson trasslar in sig
40 procent? Statsminister Göran Persson presterar glädjekalkyler. Foto: Janerik Henriksson / SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Skops förra mätning, med övertag för den rödgröna regeringsalliansen, kan ha gett statsminister Göran Persson bränsle för reflexioner som att "Bara en sån sak som att det ligger inom räckhåll för oss att bli ett parti över 40 procent - det kan skapa en ny politisk situation".
Perssons glädjekalkyl formuleras i en intervju med densamme i senaste numret av den socialdemokratiska idé-och debattidskriften Tiden. Temat är "Så vinner vi valet".
Men "situationen" lär förbli vad den varit. Att Perssons parti återerövrar några 40 procent av väljarna förefaller föga troligt. Något mindre osannolikt är att han får leda en regering på nåder av partier med vilka han samarbetat på ett sätt som "tömts på sin kraft", enligt hans egna ord.
Hur roligt är det för Göran Persson? Och hur attraktivt för väljarna?
Men Lars Ohlys kommunister finns ju alltid där, om det skulle hampa sig. För tillfället tycks de ha återvunnit formen som oförbätterlig men i grunden pålitlig partner till en Perssonsk regering. Alltid något för statsministern att hämta tröst ur.
Språkröret Peter Eriksson velar i frågan om hur miljöpartiet skall profilera sig som samtidigt rättskaffens självständigt och som tryggt alternativ för dem som vill behålla Göran Persson. I ekots lördagsintervju var Eriksson oklar både om regeringens förslag om möjligheter till integritetskränkande metoder i brottsbekämpningen och i fråga om KU-förhörens resultat.
Peter Eriksson tycker det är orimligt att inte kunna pricka ett enskilt statsråd, när regeringsledamöterna har enskilt ansvar. Men i tsunamifrågan är det ju en uppfattning Göran Persson inte delar. Så det lär bli omöjligt för miljöpartiet att inta den position man verkar föredra, att sitta på två stolar, det vill säga att både pricka utrikesminister Laila Freivalds och behålla regeringen. Dessutom: Skall statsråd prickas, vore det ju alldeles orimligt att inte fälla den ytterst ansvarige, statsministern själv - och därmed regeringen.
Göran Persson måste dock dämpa sin inneboende drift att pika sina samarbetspartier. Han har ju inga andra. I Tiden visar han upp sin till sorg maskerade irritation över att inte längre som förr ha hjälp av borgerliga partier. Det beror på att alliansens partier, enligt statsministern, låst sig vid en klassiskt nyliberal politik.
För det första kan man fråga vad "klassisk" nyliberalism är, begreppet har inte varit i svang mer än ett par decennier. För det andra kan man fråga vad nyliberal är för något - annat än ett ord för människors rätt att verka i frihet under ansvar i det moderna samhället. Den alternativa tolkningen är den extrema libertarianismens slagord om att avskaffa staten. Det är väl den som Göran Persson gärna vill frammana. Hans problem är att han då saknar all trovärdighet. Följaktligen trasslar han i sig, när han i nedsättande syfte försöker sig på att blanda ny och klassisk liberalism.
I sin iver att demonisera den politiske motståndaren, framgångsrik som han är, tycks Göran Persson ha missat något som de flesta andra socialdemokratiska opinionsbildare noterat: Fredrik Reinfeldts snälla ögon.
Visa gärna också att den milda blicken döljer någonting farligare. Betraktarna behöver få lära sig att de bedragit sig.