Granskande journalistik
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Våra nya herrar i Sverige verkar vara de oseriösa kvällstidningsjournalister som med sin granskande journalistik tycker sig ha rätt att utdela dagsedlar till höger och vänster och skrämma och terrorisera människor med sina apokalyptiska, slarvigt underbyggda artiklar.
SVT, där public servicekanalerna enligt gjorda undersökningar nästan uteslutande befolkas av rödgröna journalister, bestämmer dagordningen för samhällsdebatten, ivrigt sekonderade av kulturvänstern som släpar fram det ideella bränslet till indignationsbrasan i form av böcker och pjäser som handlar om kända och okända nu levande människors privatliv, innefattande våldtäkt och misshandel, vanvård med mera.
Att det i varje sådan historia finns en eller flera oftast ohörda motparter bekymrar inte. Syftet verkar ofta uppenbart, nämligen att använda historien i ideologiskt syfte. Massan ska väckas för problem i samhället, den helt vanlige, skötsamme medborgaren ska skämmas över att han inte "brytt sig" i den utsträckning som anses lämpligt.
Alla som lever ett lugnt och stillsamt liv ska känna dåligt samvete och bära allt detta elände på sina axlar av solidaritetsskäl. Det som gått snett skylls ofta på "samhället", den enskildes eget ansvar får sällan rättmätig belysning. Att ett öppet samhälle naturligtvis kräver en oavbruten diskussion om rättssäkerhet och demokrati är en självklarhet som inte bör ifrågasättas och att en saklig debatt om olika frågor är välgörande. Det är när denna debatt börjar få alltmer ideologiska lutningar som ett samhälle riskerar att hamna på det sluttande planet, då vissa röster tystas till förmån för en propagandistisk och ställningstagande "upplysning".
Den gamla vänsterdevisen att det privata är offentligt av politiska skäl har dragits in absurdum. Hela familjer, ja till och med barn utnyttjas i jakten på sensationella nyheter.
Vissa privatsaker är och bör förbli ett mellanhavande mellan den enskilde och rättssamhället och den som utsatts för oegentligheter eller själv begått brott har att få sin sak prövad inför domstol och bör inte först ställas inför pressens "folkdomstol" som nu ofta sker. Det drev som nyckelpersoner i det här landet utsätts för när media kräver avgångar och missbrukar sin bevakande ställning är helt förkastligt och dessutom oerhört människoföraktande. Journalistkollektivet tar sig makten att avsätta och tillsätta viktiga poster i samhället genom att piska upp stämningar bland "vanligt folk" som sedan tas till intäkt för kraven på avgång!
Ibland får man intrycket att de ruskar läsarna i håret och skriker rätt in i deras öron; "Är du inte motståndare till terrorism och orättvisor så som jag ser dem, människa, så slår jag ihjäl dig!" Inte underligt att många känner sig stukade och initiativlösa! Vissa oppositionella exploderar i hat under kravet på konformism i åsikter och försöker agera ut det på de samhällsgrupper som känns svagare än den egna. Detta är en farlig och beklaglig utveckling.
Direkt efter valet förekom i oseriös press uppgifter om den nye statsministerns förfäder som inte precis var ägnade åt ändamålet att upplysa folket. Syftet var något helt annat. Reinfeldts farfars farfars far skulle ha varit kringresande cirkusdirektör, i själva verket taskspelare och halvkriminell, dessutom brun, (mulatt). Just hemkommen från Tyskland då jag läste den grävande journalistens krönika kunde jag inte låta bli att undra vem som var brun.
Hitler tog sig rätten att bestämma vem som var jude och alltså skulle förföljas, han kunde "benåda" vissa judar av personlig sympati. Gud bevare oss för en press, den tredje statsmakten, som bestämmer vilka som ska förföljas respektive skyddas i det här landet.
DEBATT
Mirjam Tapper är författare.