Socialdemokraternas utbildningspolitiske talesperson Ibrahim Baylan fick i onsdagens Svenska Dagbladet lägga ut sitt förslag om att det borde vara obligatoriskt för alla kommuner att under sommaren erbjuda intensivkurser i simning för elever i årskurs 6 till 9. Det är ett till synes hedervärt förslag som syftar till att ge elever livsnödvändiga färdigheter. Men det är också av den orsaken den svenska grundskolan redan har simundervisning som ett obligatoriskt inslag.
Enligt läroplanen ska alla elever i slutet av årskurs 6 vara simkunniga för att få godkänt. Utbildningsminister Jan Björklund (FP) har lyssnat på bland annat Svenska Livräddningssällskapet och sett till att läroplanen har förtydligats så att vattensäkerhet är ett uttalat inslag. Alla elever når dock inte målen, vilket gör att simundervisning sällar sig till den mängd områden där skolan brister i sitt kunskapsuppdrag.
Från politiskt håll måste utgångspunkten vara att alla elever ska få godkänt vid läsårets slut, snarare än att ålägga Sveriges 290 kommuner ansvaret att arrangera obligatorisk sommarundervisning. I vissa fall kan sommarskola vara en bra lösning. Dock är det inte ett hållbart politiskt svar att allomfattande förskjuta skolans misslyckande till sommarmånaderna. Detta synsätt – att skoltiden undervärderas och allt kan kompenseras senare – går bekymmersamt igen även i gymnasieskolan.
Centrala studiestödsnämnden, CSN, presenterade i onsdags statistik över skolk och antalet gymnasieelever som därav har fått studiebidraget indraget. Sifforna visar att fler än tidigare: 21 164 elever, det vill säga 6,5 procent, hade mist studiemedlet under läsåret 2013/2014. Det är ett resultat av att riktlinjerna stramades upp i januari 2012, så att skolk rapporteras vid mer än fyra timmars upprepad frånvaro under en månad. Innan den borgerliga regeringen gav CSN nya direktiv kunde en elev skolka från en femtedel av undervisningstiden – i princip en hel dag i veckan – och ändå få ha kvar bidraget för att bedriva studier.
Kritik har dock riktats mot de nya reglerna. Tidigare i somras rapporterade Sveriges radio (12/6) om en familj som drabbades ekonomiskt av sonens skolk, vilket enligt mamman skedde då han var tvungen att hämta lillebror på dagis. Utifrån de kända omständigheterna i fallet kan det tyckas märkligt att det inte har funnits tillfälle eller utrymme för familjen att i dialog med skolan hitta en lösning. För den generella hållningen bör givetvis vara att studiebidraget är kopplat till just studier. Det är inget allmänt bidrag.
Att söka till gymnasiet är frivilligt, men för den som har valt att utbilda sig där är det ingen fritidsgård där man kan komma och gå som man vill. Ingenting talar heller för att mer generösa skolkregler skulle få de elever som i dag uteblir att gå till skolan. Från det allmännas sida måste buskapet entydigt vara att det med skolgången följer åtaganden och att skoltiden är till för att förmedla kunskap – oavsett om det gäller algebra eller simundervisning.