Haiti behöver en förmyndare
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Även i bästa fall kommer de som utses i valet att ta över en stat som är ett tomt skal. 1 240 miljoner dollar, tio inemot miljarder kronor, har utlovats i bistånd av omvärlden. 400 miljoner har betalats ut, men de pengarna säger sig FN-chefen Valdes inte ha sett någon verkan av. Själva FN-insatsen, som förkortas Minustah, kostar 43 miljoner dollar i månaden. Minustah har redan ett minus i på 135 miljoner dollar.
Sedan 2004 finns en FN-styrka på 9 000 man i Haiti, med uppgift att hjälpa den övergångsregering som suttit sedan president Jean-Bertrand Aristide "övertalades" av Frankrike och USA att resa utomlands. Detta efter svåra oroligheter. Aristide kallar det som hände för kidnappning. Han är nu i Sydafrika.
Haiti är exempel på "misslyckad stat", ett svart hål, i vilket pengar och goda föresatser bara försvinner.
Om ingen utveckling mot en författningsenlig ordning inleds varnar Valdes för "total brist på styrning i samhället".
Det låter förfärligt. Men haitierna är vana.
I år har 20 år gått sedan familjen Duvaliers 30-åriga diktatur kollapsade. Den hade plundrat landet, förstört både ekonomi och politisk kultur. Ingen återhämtning har sedan kunnat ske på grund av motsättningarna mellan den lilla grupp som hade det bra under Duvalier och de krafter som ansåg sig tala för de fattiga massorna.
Både stat och civilsamhälle har brutit samman. Starka krafter vill ha det precis så. Det gynnar dem som lever på kriminalitet. Haiti är ett viktigt stopp på knark/kokainrutten från Sydamerika till USA och Europa. De gäng som styr olika revir trivs också med dagsläget.
Under detta årtionde har befolkningen på Haiti redan ökat med mer än en miljon, till drygt åtta miljoner, på en yta ungefär som Småland. Och då ett Småland berövat alla sina skogar, hagar och åkrar. Haiti är ett ekologiskt katastrofområde, och det fattigaste landet på västra halvklotet. Människorna är beroende av bistånd och av vad utvandrade anhöriga kan sända hem.
Haitis grannar och kollegerna i Amerikas samarbetsorganisationer är bekymrade, och försöker liksom FN att hjälpa Haiti ur de politiska låsningar som hittills förhindrat varje positiv förändring.
Under den globala demokrativågen sedan sovjetblockets upplösning har FN organiserat och övervakat val i 95 länder, från Kambodja till Irak och nu Haiti. Det har hänt att resultatet inte blivit det önskade, men i Haiti verkar FN:s företrädare slå rekord i pessimism. På grund av vad som hänt förut.
1990 hölls det första fria och rättvisa valet, under internationell övervakning. Det vanns av den socialt radikale prästen Aristide. Han störtades i en kupp efter kort tid men återinsattes 1994, med USA:s hjälp. Från 1996 värmde René Préval taburetten inför Aristides återkomst i ett val 2000 som oppositionen bojkottade. Våldsdåd och den totala bristen på förtroende mellan regim och opposition ledde fram till krisen 2004.
Inför det aktuella valet har FN berömt sig av sin förmåga att registrera väljare och ett högt valdeltagande. Men det har inte gått att rösta någonstans inne i Cité Soleil - Solstaden - en stadsdel med 300 000 invånare i huvudstaden Port-au-Prince. Ty där härskar ligorna, de som ser FN-soldaterna som sina fiender.
Detta visar på FN:s dilemma. Man kan inte gå hårt fram, då riskerar man att förstärka intrycket av ockupationsmakt. Men det innebär också att människor som önskar bättre ordning blir upprörda över att förbli utlämnade åt våldsmännen. (SNB)
Utrikeskrönika