Pajkastning! Det kunde man vänta sig efter att DN:s ledarskribent Hanne Kjöller skrev en bok om faktafel med faktafel: En halv sanning är också en lögn. Ger man sig på journalister kommer man också få kritik av journalister: Janne Josefsson och Gellert Tamas.
Kjöller vågade sig (dumt nog?) på att skriva en bok om hur reportrar tar genvägar och manipulerar sanningen, för att vinna blickar och klick i en tid som inte har tid att gräva på djupet. I sin bok granskar Kjöller ett par uppmärksammade fall, där hon menar att publiken har vilseletts av reportrar med en agenda. Hon menar att detta är en tråkig situation, för reportrar fungerar alltmer som aktivister än journalister.
Tyvärr har det nu uppdagats att Kjöller själv har slarvat med faktakollen, om Erik Videgård och Janne Josefsson. Den förra har hon sagt förlåt till och alla bokhandlare har nu meddelats att bifoga rättelseblad till boken.
Janne Josefsson, programledare för Uppdrag granskning, har dock en lång och infekterad historia med Hanne Kjöller. Josefsson är också känd för att ligga på och Svt.se har nu lagt upp en artikel om att en mening i boken har citerats ur sitt sammanhang.
Tydligen räcker en rad för att överskugga 186 sidor. Artikelns titel är nämligen: "Hanne Kjöller har fel." Om man extrapolerar filosofen Karl Poppers falsifikationism så stämmer det: En motinstans är nog för att motbevisa en lag.
Men Kjöller är ingen filosof och det är tveksamt om hon faktiskt har grävt sin egen grop. Hennes budskap är inte att journalister borde ägna mer tid åt att stirra sig blinda på detaljer och inte se skogen för träden. Hennes budskap är att journalister idag står ivägen för sina texter.
Problemet är att sanningen idag har kommit att sättas åt sidan, menar Kjöller, för reportrar vill alltmer måla upp sig som hjältar med tydliga skurkar och offer, med inspiration från Hollywood. Ibland leder detta till att man inte berättar hela historien. Andra gånger leder detta till att man vinklar det man säger så hårt att man rentav ljuger.
Det är därför ironiskt att Kjöller själv tar upp halva framsidan av sitt bokomslag, för att visa vem som leder korståget mot alla dåliga journalister. Brombergs visste givetvis att hennes namn och ansikte har tyngd. Det finns en anledning till att DN skriver Peter Wolodarskis namn i hans titlar. Men i det här fallet var det kanske att skjuta sig i foten.
Ironiskt är också att Gellert Tamas riktar en personlig vendetta mot Hanne Kjöller i Aftonbladet, där hon även utsätts för personangrepp av dess läsare, som bland annat kallar henne för "högerpropagandamegafon". Här framstår hon som skurk.
Nu vill dessutom Janne Josefsson utmana Kjöller på debatt och möta henne i TV, men vad skulle en sådan kändisfajt tjäna till mer än ytlig underhållning? Styrker inte detta bara hennes tes ännu mer - att journalister idag skymmer vad de faktiskt har att säga?
Det viktiga är allt mindre vad som sägs, utan - av vilken hjälte eller skurk, och på vilken kanal? Istället för att gräva djupare bär de boxningshandskar. Istället för att vara reportrar är de ansikten att kasta paj på. Idag ersätter kändisfixering alltmer god journalistik.
Det är en tråkig utveckling när Uppdrag granskning, Aftonbladet och Sveriges största morgontidning, DN, alltmer kan förknippas med Hänt Extra.