Precis innan jul sitter jag på flygplatsen i Amsterdam där jag har mellanlandat på väg till Sverige från Israel. I mitt handbagage har jag packat med mellanmål eftersom jag inte vill lägga ut en förmögenhet på mat på flygplatsen. När jag sitter där, ätandes chips och djupt försjunken i Benny Morris bok Righteous Victims: A history of the Zionist-Arab Conflict 1881-2001, kommer en liten grabb, högst 12 år gammal, fram till mig och säger: Excuse me, sir, do you know where I can change this money?
I handen håller han en ihopknycklad sedel av okänt ursprung. Jag minns att jag gått förbi några växlingskontor och pekar i vilken riktning de ligger innan jag fortsätter att läsa, men tio minuter senare kommer grabben tillbaka med oförättat ärende. De ville inte växla hans sedel. Jag frågar vad det är för valuta. Malawian kwacha, säger han tyst. 500 står det på hans ihopknycklade sedel.
Jag packar ner min bok (chipsen är slut), och erbjuder mig att följa med honom och hitta ett kontor som kan växla hans sedel. Reser han ensam? Nej, med en farbror och en lillebror. Vart är han på väg? Oslo, till sin mamma, för att fira jul. Han är klädd i gympaskor, jeans och en långärmad tröja. Själv fryser jag, trots min tjocka jacka och mina nya vinterskor. Vad heter han? Han mumlar något ohörbart.
På växlingskontoret växlar de inte malawiska kwacha. Jag frågar om de kan kolla vad kursen står i: Jag skulle kunna växla mina israeliska shekel till euro i utbyte mot grabbens kwachasedel, men mannen i kassan säger sig inte kunna hjälpa. Så jag sms:ar till min fästmö i Israel och ber henne googla växelkursen, men hon svarar att hon inte sitter vid en dator. Så ring någon som gör det, sms:ar jag tillbaka. Det dröjer några minuter innan jag får svar: 500 kwacha är 2.50 euro, mindre än koppen kaffe som jag just har unnat mig för att jaga bort min huvudvärk.
Vi traskar tillbaka, förbi butiker och restauranger som erbjuder produkter till flygplatsers typiska överpris. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa honom, eller varför han ens vill växla till sig euro när han ska till Norge. När går hans flyg? Han vet inte, han landade klockan sex på morgonen och skulle byta plan, men när han kom till gaten var planet fullt, förmodligen packat med snökaosets strandsatta resenärer, så nu väntar han på stand by. Har du ätit något sedan du landade? frågar jag. Nej, säger han tyst. Först då kopplar jag och minns hur han tittade på mina chips som jag åt, som ett barn som tappert försöker dölja sin hunger. Och jag häpnar över hur mitt perversa överflöd kan samexistera med grabbens utsatthet, hur obefintlig gränsen är mellan oss som har och de som inte har något alls. Jag gräver upp en stor påse jordnötter ur min väska och frågar om han vill ha. Han nickar, tar påsen och går sin väg.
Tio minuter senare är han tillbaka, nu med en gammal mobiltelefon. Han försöker ringa till sin mamma och berätta att han är försenad men det står bara "no network" i displayen. Jag lägger undan min bok igen och förklarar att telefonen förmodligen måste låsas upp för internationellt bruk om den ska kunna användas här. Uppgivet sätter han sig bredvid mig, liksom besegrad av en ointaglig västvärld. Jag föreslår att vi kan sms:a hans mamma från min mobil. Vad sa du att du heter? frågar jag igen, så att jag kan skriva hans namn i sms:et. Grabben mumlar åter sitt namn utan att jag lyckas uttyda det. Vad sa du? frågar jag. Han upprepar sig, bokstaverar på sin centralafrikanska pidginengelska. OK, skriv det, föreslår jag och ger honom papper och penna. Grabben suckar och plitar ner sitt namn. "Praise" står det på lappen. Lovsång. Den hungrige, frusne, utsatte lille grabben heter Lovsång.