I gångna tider utgick all makt från kungen. Under 1400-talet utformades en riksdag, Ståndsriksdagen, som höll möten lite då och, inte som i dag nästan året runt. Då - där under 1400-talet och framåt var det trots allt fortfarande kungen som bestämde. Landet var nästan ständigt i krig där det behövdes mannar och befäl vilket rikets herrar ställde upp med. För detta blev de belönade med mark och titlar. En adelsklass, som egentligen var tre - grevar, friherrar och obetitlade, växte fram.
Adelns framgångar var i mångt och mycket en följd av kungens nycker. Man adlades när kungen tyckte det var befogat men man ”avadlades” också om man satte sig på tvären.
Ståndsriksdagen hade tjänat ut sin rätt i mitten av 1800-talet. Då hade adeln runt om i landet myglat sig till rätten att utse den lokale prästen och därmed till dels satt prästerskapet i knät på adeln. Vi hade många fria bönder men även många som arrenderade sin jord av adeln vilka de därmed blev beroende av. Industrialismen hade sin början i bergsbruk och förädlingsindustrin, främst järn och i våra trakter koppar. Folk flyttade till städer och större samhällen för jobbens skull vilket gjorde att borgarklassen med handelsmän och akademiker växte till sig. Systemet hade börjat halta och det var dags för ett nytt vilket blev ett representativt system enligt engelsk modell.
Vad kan vi lära av detta? Jo, att det mesta i politiken handlar om makt. Man måste ge till några för att få makt. På 1400-talet gav kungen jord och titlar till sina handgångne krigare som greppade sin nyvunna status genom att bygga slott och i sin tur bygga makt genom lock, pock, ris och piska. Det var den tidens system som vi kanske kan fnysa åt som gammalmodigt och orättvist. Var tid har emellertid sitt system och var tid har det system den förtjänar.
Vad har då hänt sen sist eller sedan 1866 då det representativa systemet infördes? Självklart har det där med lock och pock fortsatt. Förläningar och adlande har förvisso tjänat ut sin rätt i den gamla meningen men har ändå fortsatt. Vi ser nu efter det att den första demokratiseringsvågen är över, när tiden för socialdemokratin är över, att det skapats en politisk adel. Vi ser att gamla pampar som varit socialister i hela sitt liv lämnar sina ideal och lever ”adelsliv” - eller det många tror är adelsliv - i sus och dus. Vi ser barn till diverse pampar som kommer in och intar toppositioner i rikets styre med arvet som största merit.
Det måste alltid finnas en maktbas och där kan jag se statliga och kommunala tjänstemän som utan risk för tvångsvis ansvar styr över våra liv - till skillnad från adeln som på sin tid levde med risken att dekapiteras om man hamnade på kungens svarta lista.
I mina kommande krönikor skall jag ta fasta på företeelser omkring oss som kan tjäna exempel på vår tids maktutövning. Alla vill ha demokrati men ingen vill utöva den. Demokratin är det minst dåliga av styrsätt, sade Churchill. Det förtjänar dock att prövas ett tag till.