Den svåra ekonomiska krisen som inom euroområdet drabbat medelhavsländerna aktualiserar frågan om eurons framtid. Uppenbart är att de olika ekonomiska förutsättningarna mellan Nord- och Sydeuropa tillsammans med alla regelbrott försvårat möjligheterna att använda en gemensam valuta. Kommer euron att överleva och vilka möjliga alternativ finns? Får vi en nord- och sydeuro eller bara en nordeuro medan de krisande sydeuropeiska länderna återgår till sina egna gamla valutor?
Två olika euroområden får den fördelen att båda områdena endast upptar länder med någorlunda likartade ekonomiska förutsättningar vilket underlättar sammanhållningen.
Skulle de ekonomiska skillnaderna mellan de krisande sydeuropeiska länderna ändå bli för stora måste sannolikt alternativet bli en återgång till de gamla inhemska valutorna. Skillnaderna i konkurrenskraft kan då utjämnas med devalvering av den gamla valutan.
Ett stort problem inom eurozonen har varit att den gemensamma valutan omöjliggjort konkurrensutjämning genom valutadevalvering.
En nordeuro - kanske med annat namn - omfattande till en början Tyskland, Österrike, Holland, Estland och Finland med väl skötta finanser bör ha goda möjligheter att klara den internationella konkurrensen. På längre sikt kan då även en svensk anslutning bli aktuell.
Ovannämnda länder har med Tyskland i täten under regeringar av olika partifärg fört en ansvarsfull ekonomisk politik.
Exportindustrierna i dessa länder och då särskilt de tyska är mer än de södra ländernas globalt inriktade och därmed mer konkurrenskraftiga på den internationella marknaden.
De i kristider mycket betydelsefulla banksystemen har i nämnda länder hittills fungerat bra.
Mer oklar är Frankrikes position om euron havererar. Vilket område kommer Frankrike att söka sig till om vi får två konkurrerande eurovalutor?
Detta med tanke på oenigheten om de ekonomiska vägvalen mellan eurozonens två ekonomiska stormakter Tyskland och Frankrike sedan socialisten Hollande vann det franska presidentvalet. Frankrike har sedan 1976 haft ständiga budgetunderskott och presidentens valbudskap var enligt tysk mening klartecken till en oansvarig ekonomisk politik med bland annat alltför stor offentlig sektor och sänkt redan låg pensionsålder från 62 till 60 år.
Den tyska konkurrenskraften har successivt förbättrats genom de omfattande strukturreformer inom arbetsmarknaden och välfärdssystemen som
genomförts både av den nuvarande konservativa förbundskanslern Merkel och hennes socialdemokratiske företrädare Schröder.
Den franska industrins sämre konkurrensförmåga beror till stor del på uteblivna strukturella reformer -
något som även utmärker de sydeuropeiska länderna. Som exempel kan nämnas en mycket stel arbetsmarknad, för höga arbetsgivaravgifter och minilöner. Medan den tyska exportindustrin år 2011 ökade sin världsmarknadsandel från 15,8 procent till 16,2 minskade den franska andelen från rekordlåga 3,4 procent till 3,3.
De franska bankerna är också i större utsträckning än övriga nordbanker exponerade mot södra områdets krisländer.
I december ska EU-ledarna fatta beslut om långtgående samarbete som vid eventuellt genomförande kommer att innebära successiva steg mot en politisk union och ett federalt Europa.
Det är inte troligt att många EU-länder med skeptiska hemmaopinioner kommer att acceptera att man överlämnar stora delar av den nationella suveräniteten till olika EU-organ. Splittringen inom EU-länderna och då främst inom eurozonen kan då bli så omfattande att något av de scenarier jag ovan skisserat kan uppstå.