Har svensk politik tappat orienteringen?

Vilse. Har svensk politik tappat orienteringen? undrar Kenneth Hardy Axelsson. Foto: Bertil Ericson/Scanpix

Vilse. Har svensk politik tappat orienteringen? undrar Kenneth Hardy Axelsson. Foto: Bertil Ericson/Scanpix

Foto:

Västervik2006-09-07 00:25
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sandlådenivån i politiken med alla tjuvknep med spionage och kontraspionage partierna emellan riskerar bara att leda till ett ökat politikerförakt.
Driften över att få makt verkar alltför ofta övergå förståndet.
Makten är härligheten, i evighet. Amen!
Har man som människa eller parti en ideologi med visioner om att skapa ett bättre samhälle, så måste huvuduppgiften vara att ställa kompassen mot målet där borta vid horisonten.
Sedan gäller det så smidigt som möjligt att ta sig genom storskogen för att försöka nå målet.
Uppträder det hinder på vägen, så måste vi korrigera kursen och hitta nya vägar.

I dag verkar det som om många partier tappat kompassen och att man gått vilse i storskogen. Man springer förvirrat runt i cirklar och så fort man får syn på någon med annan färg på orienteringsdräkten som verkar ha målet i sikte, så försöker man haka på. Men så visar det sig att också denna orienterare förirrat sig i skogen och båda stannar upp. Då kommer det ytterligare en ny orienterare (i ny färg på dräkten) som springer i en ny riktning och som verkar ha pejlat in målet någonstans där borta. Honom hakar vi på. Men även denna orienterare springer vilse. Och så håller de på till gruppen består av sju orienterare i sju olika färger, som växelvis följer varandra. Till slut hamnar alla i ett dyigt träsk, där de i desperata försök att ta sig upp, trampar på varandra.
När de väl tagit sig upp ur dyn, kan man inte skilja de olika orienterarna från varandra. Alla är i stort sett lika skitiga. Vem var det som hade blå dräkt och vem var det som hade röd? Svårt att se.
Sedan var det bara att ta sig hem tvätta av sig skiten, sätta på en ny ren orienteringsdräkt och återigen ut i skogen för att fortsätta leta efter målet. Denna gång så valde man att ta med ny teknik i form av mobiltelefon och en digital navigator.

Den röde orienteraren skickade nu ut några förlöpare i skogen, som med hjälp av mobiltelefoner, rapporterade vilket vägval som de andra orienterarna gjorde. Den blå lyckades med att hacka sig in i den rödes navigator och fick på så sätt reda på vilken kursriktning de röda lagt ut. Till slut så är i stort sett alla orienterare inblandade i att skapa virus och sedan skicka dem vidare till konkurrenternas navigatorer, bara för att se dem tappa orienteringen. För har man själv tappat orienteringen så kan man ju inte låta någon annan lyckas med att nå målet.
Målet är det till slut ingen som bryr sig om. Och i och med detta så börjar åskådarna tröttna. Verkligheten får dem att må illa. En efter en avlägsnar de sig från storskogen, åker hem och sätter sig framför overkligheten i tv-apparaten.
Overkligheten är i det här fallet så mycket behagligare än verkligheten.
Valet på vem man skall rösta på, övergår för många tyvärr i tanken på att inte rösta alls.
Detta är ett hot mot demokratin och djupt tragiskt med tanke på alla de ideellt arbetande politiker som ändå försöker göra något gott av sin förtroendepost.
DEBATT
Kenneth Hardy Axelsson, Västervik, är folkpartist.  
Läs mer om