DEBATT: Haraldeffekten i val och praktik

Kommunalrådet Harald Hjalmarsson och hans moderater har goda skäl att njuta segerns sötma. Men snart nog kommer en politisk vardag, som inte blir mindre krävande av den storartade valframgången. Snarare skärps anspråken på kompetent handlag för att tackla de praktiska och politiska problem som följer av en radikalt ny situation. Det har att göra med en lång rad oprövade, nya förtroendevalda, som skall lotsas in i den politiska grottekvarnen, det handlar om att som allas storebror klara en fungerande balansgång i koalitionen, för att nämna något.
Makten är inte uteslutande komfortabel. Tack och lov.
Redan i riksdagsvalet gjorde moderaterna i Västerviks kommun en makalös upphämtning med bortemot en fördubbling av andelen röster. I kommunvalet landade det hela i bra mycket mer än en fördubbling, från 14,9 procent 2002 till 33,9 procent i söndagens val. Mellanskillnaden är Haraldeffekten. Frågan är om det finns en motsvarighet någon annanstans i landet.

Det innebär att moderaterna nu flåsar socialdemokraterna i nacken. Socialdemokraterna backar från 39,5 procent 2002 till 35,4 procent, mot de 45,6 procent som partiet kammar hem i riksdagsvalet.
Vad scenförändringen mera exakt innebär i fullmäktigemandat är än så länge inte helt klart, eftersom uppstickaren Socialistiska partiet på yttersta vänsterflanken kan tänkas knipa något enstaka mandat. Men med 21-22 moderata mandat är det praktiskt taget jämnt skägg mellan dem och socialdemokraterna. Den som hade hostat om något i den vägen för ett par val sedan hade skällts för att vara korkad.
Socialdemokraterna - och resten av den etablerade politiska vänstern - har inkasserat en folkets dom efter förtjänst. Den helt övervägande majoriteten av Tjustbygdens väljare har sänt ett tydligt budskap: Vi vill inte ha tillbaka vänsterstyret från tiden före den förra borgerliga valsegern. Det saknar trovärdighet. Och inte har man kunnat övertyga om någonting bättre för framtiden.

Smolket i den borgerliga glädjebägaren är naturligtvis att moderaterna i hög grad gjort sitt kanonval på bekostnad av alliansens övriga partier, som alla går tillbaka, mest av alla folkpartiet. Det får trösta sig med att detta vägs upp med råge av den moderata valsegern. Fempartialliansen behåller makten med 55 procents majoritet, ungefärligen. 34-35 mandat mot 28-29 i fullmäktige.
Samtidigt får man inte glömma, att moderaternas - och därmed den borgerliga alliansens - formidabla framgång, speglar inte bara en kraftfull förtroendeyttring från väljarnas sida, utan också att det ställs stora förväntningar på politiken under den nya mandatperioden. Att möta dessa kan också det bli en intrikat balansgång. Är de alla realistiska? Så länge de håller sig inom rimliga gränser, gäller det för Harald Hjalmarsson och hans fortsatta majoritet att leva upp till dem.

Och vad Harald Hjalmarsson själv anbelangar, behöver nog ingen tvivla på att han är beredd att ge järnet. Hans besked under valrörelsen har inte varit att ta miste på. Det gäller det forsatta arbetet för bättre fysisk infrastruktur, för att ytterligare förbättra företagsklimatet, för avveckling av kommunal affärsverksamhet till förmån för den privata sektorn, för ökad valfrihet för enskilda medborgare. Och inte minst för lägre kommunalskatt, vilket Harald Hjalmarson dessbättre tydligt satte på dagordningen i valspurten.
Gärna ett extra järn, för att vrida kursen ett snäpp till högerut. Så att Haraldeffekten också får en politisk innebörd.

Debatt: Haraldeffekten i val och praktik