Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I dag är det FN-dagen. Hurra, hurra, hurra.Nja, frågan är om det är så mycket att hurra för. OK, själva tanken är jättegod. Efter första världskriget togs den geniala idén att bygga Nationernas förbund, NF, till beslut,Efter andra världskriget, förstod alla att något annat måste hända. Då bildades Förenta nationerna, FN.Hjälpte det?Det vet vi inte än, men chansen finns.Jag omhuldar, liksom folkpartisten Åke Wiman i Västervik, starkt tanken. Vi måste vara idealister.Men när jag hör på radion att blott 22 stater av FN:s 192 medlemsländer till fullo betalar sin överenskomna avgift för världsorganisationens verksamhet blir jag bestört. Sverige betalar förstås, vi står ju egentligen utanför oroshärdarna och motsättningarna, USA, det största bidragslandet, gör det inte.Kanske ett memento för fredspristagaren Obama?FN:s tandlöshet, eller karies kanske tandläkare som Sune Drufva, Bengt Johnsson och Staffan Ahlstedt skulle kalla åkomman, är besvärande. Men vad annat kan det bli när det finns vetorätt i det viktigaste organet säkerhetsrådet. Alla som anser sig berörda av ett litet krafttag kan stoppa det.EU riskerar samma omöjlighet. Ska Storbritannien, Irland, Polen och Tjeckien i en första runda utverka undantagsbestämmelser kommer säkert andra efter och så är vi tillbaka på ruta 0 igen.Jag förordar rejälare tag, majoritetsbeslut och uteslutningar! Vill Tjeckien inte vara med, så var så god och kliv av.Det vill säga, så där känner jag i högtidliga sammanhang. Annars är jag mycket mindre i tanken och vill att alla ska ha rätt. 192 länder ska få som de vill, och naturligtvis även de som råkar stå utanför FN. Och varför inte även tänkbara individsamlingar i andra galaxer eller möjliga bostadsorter. Postkodlotteriet hittar er säkert.Stackars Obama, för övrigt. Det kanske inte hjälper att hans syster charmade oss hos Skavlan. Fredspriset kan bli en kvarnsten, när någon får det innan något uträttats. Å andra sidan, det diplomatiska anslaget kanske är en ny väg. Och vad har övriga fredspristagare egentligen uträttat? President Carter, vicepresident Gore? Är det inte bara en norsk flört med makten?Amerikanska Time tycker i veckans nummer att utmärkelsen är problematisk för presidenten.Jag avvaktar nästa århundrades utveckling.Allt är fråga om rätt eller fel. Jag tror inte att det finns något rättfel.Men jag läser i SvD en underbar framställning. Reportern Karin Thunberg, för det mesta alldeles särskilt skicklig i att få fram intressanta sanningar, frågar stjärnan Gösta Ekman vad han har för älsklingsrätt?- Jag älskar att alltid ha rätt.Det ska jag tänka på, bättre än rotmos till och med.När jag såg knallarna översvämma Västervik, tänkte jag, vilka optimister. Det finns väl i lågkonjunkturen inga köpare, men alla torgytor och gator ockuperades av tält, husvagnar och högljudda försäljare. Köper verkligen folk känsliga charkvaror i dessa stånd. Smålandskorv, isterband, skinkor. Hälsofrågan? Var finns garantierna för kvaliteten i klädesplaggen?Befintliga affärer kämpar hårt och envetet för att tillhandahålla justa varor och villkor. Sätts de inte på undantag av lycksökare?Jag återvänder lite motvilligt till folkpartiet. Veckans utspel om förstatligande av skolan är egentligen mitt. Jag ogillade på 90-talet Göran Perssons reform att kommunalisera skolan.Självklart är det väsentligt att krav och normer är nationella, när det gäller möjligheter till vidare studier.Skolan i dag måste förändras att främst sikta på utbildning. Ordning och reda måste återställas.En lika dum som revolutionerande tanke. Eller hur?
