Herr Spiegel
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I förra veckan berättade DN om tidskriften New Scientists tankeexperiment om vad som skulle hända med jorden om människan plötsligt försvann. Ja, vi skulle inte dö, men ha placerats på omskolningsläger i en annan galax. Om det kan vara till någon tröst.
Med hjälp av en lång rad vetenskapsmän som tillfrågats beskrivs hur jorden, trots allt vi förstört och förgiftat, efter bara några tiotal millennier skulle ha sopat igen spåren efter oss.
Redan i dag, skriver Sven Cahling, kan man i den övergivna staden Pripyat nära Tjernobyl, se hur det går till när växterna tränger sig igenom betongen och vildsvin och vargar återvänder. Jorden kommer snabbt att glömma oss, skriver tidskriften, och "den trista sanningen", säger biologen John Orrock, "är att när människorna är ute ur bilden så ljusnar framtidsutsikterna".
Cahling betonar att det är mer än en forskare som menar att vi inte kan leva hållbart på jorden utan att bli färre. Han finner det dock mer uppiggande att, som Alex Steffen vid den populära gröna bloggen worldchanging, fråga: "Varför kan vi inte föreställa oss att krympa vårt ekologiska fotavtryck tills vi inte längre har någon ekologiskt negativ nettoeffekt alls, tills vårt dagliga liv läker planeten i stället för att skada den?"
En häftig fråga. Men säg mig, käre läsare, vad kan det vara för positiva effekter vi skulle kunna leverera?
Kort sagt, vad är det för dunderhoning som efterfrågas. Själv kommer jag inte på någonting.
I den här veckan slår Världsnaturfonden fast att vår konsumtion av naturen är ohållbar. Världens befolkning fortsätter att leva långt över sina ekologiska tillgångar. Vår konsumtion tär på jordens resurser som om året hade femton i stället för tolv månader. Allra värst är vårt slöseri med energi.
WWF har granskat livsbetingelserna för 1 300 olika ryggradsdjur, berättar DN. De har försämrats med alarmerande 30 procent sedan 1970.
Ett annat sätt att ge en diagnos är att se hur vi använder jordens resurser för att odla mat och fånga fisk. Utnyttjar vi skogen på ett hållbart sätt? Förmår planeten att absorbera all den koldioxid som förbränningen av kol, olja och naturgas ger upphov till? Klarar jorden att ta hand om allt avfall?
WWF granskar detta genom att se hur många hektar "biologisk kapacitet" varje människa på jorden har tillgång till. Den genomsnittliga tillgången, "fotavtrycket", är 1,8 hektar per person om vi inte ska tära på jordens resurser.
Fast vi lever som om vi hade 2,2 hektar.
Själv lever jag i en hyreslägenhet och har ingen tomtareal alls, så jag går väl fri och kan kasta hur mycket avfall jag vill. Eller?
"Bakterier ger hopp om liv på Mars", läser jag i SvD.
Hopp?
Skulle det vara bra för oss?
Ja, jag vet att det tidigare anförda tankeexperimentet gällde att vi skulle förpassas till en annan galax. Men ändån. Marsmänniskor har väl aldrig varit något att lita på.
Jag inledde lite med nya ministrars enorma problem. Nu läser jag om de gamla. Eller i varje fall en liten del av dem, Leif Pagrodsky. Den före detta kulturministern säger i en intervju att "det känns frustrerande att plötsligt bli fråntagen ministerns makt och handlingsmöjligheter för att reduceras till riksdagsman utan utskottsansvar", samt att "den nya friheten kan aldrig kompensera den förlust som det innebär att inte kunna påverka saker och ting längre".
Vad är detta? Det är riksdagsmännen som är folkvalda och som stiftar lagarna. Inte regeringen.
Men om Pagrotsky nu skulle ha rätt i att inte Krister Örnfjäder eller någon annan riksdagsman kan påverka politiken, infinner sig en klar undring: behöver vi verkligen 349 sådana nickedockor?
Kanske har Pagrotsky, fast han sitter kvar och uppbär sitt riksdagsarvode, en tvillingsjäl i Västerviks Anita Bohman? Hon som bestämde. Att hon däremot helt oväntat slutar nu kanske har andra partiinterna orsaker. Jag saknar henne redan.
I alla fall kan jag notera att Västervik redan har sina vildsvin, som är både orädda och ofarliga. Utvecklingen har gått långt här redan innan en miljon kommunala ledare och tjänstemän invaderade Åre för att inhämta känd trevlig information. Fast snöskotta kommunens trottoarer, det får gamla fastighetsägare fortsätta med. Bordläggningsbeslutet i tekniska nämnden var en taktisk triumf: åtminstone en vinter till låtsas vi som om det regnar.
Till slut bara ett enkelt förslag som löser jordens ekologiska problem: tryck nya almanackor med femton månader per år, så snart som möjligt!
Hade Ekblads tryckeri varit kvar hade det redan varit gjort.