Herr Spiegel
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men jag måste omedelbart kasta mig över Time Magazin, som celebrerar sina 60 år med en speciell Atlantenutgåva, det vill säga att tidskriften kommit ut over here, i Europa, i Afrika, Mellanöstern och till och med i Asien.
60 speciella "hjältar" har utsetts. Personligheter som påverkat våra liv, våra livsvillkor, intressen och som haft modet att våga allt.
Till råga på allt har tidskriften i vissa fall bett andra personliga storheter skriva en snutt om utvalda. Således skriver tidigare utrikesministern George P. Shultz om fenomenet Michael Gorbatjov, en ledartyp Sovjetunionen aldrig tidigare uppvisat. Hans intressanta fråga är vad det var som fick slut på kalla kriget?
Gorbatjov svarade blixtsnabbt: Reykjavik. Platsen där president Reagan och generalsekreterare Gorbatjov möttes under ett par dygn 1986, umgicks och inledde reduceringen av fientliga robotar. Världshistoria.
Frankrikes president, intill valet i maj 2007, Jacques Chirac, lovordar i en spalt sin föregångare Charles de Gaulle, för dennes omutlighet och enorma kraft att hävda Frankrikes och fredens intressen.
Nuvarande EU-bossen Manuel Barroso öser sina lovord över unionens arkitekt Jean Monnet och tjeckiske presidenten Vaclav Klaus hissar järnladyn Mrs Thatcher till skyarna för hennes omdaning av Storbritannien och påverkan för ett friare Östeuropa.
Blivande labourledaren och nuvarande finansministern Gordon Brown hyllar Nelson Mandelas storhet att utföra sitt fredsarbete utan bitterhet, trots den långa fängelsetiden.
50 år efter Ungernkrisen hyllas ledaren Imre Nagy, idealisten som fick plikta med sitt liv när Sovjetunionen utmanades. Det var början till den östeuropeiska frigörelsen.
En personlig och intressant hyllning av förre förbundskanslern Helmut Kohl levereras av George H W Bush, det vill säga "gammelpresidenten", som anser att han betytt mest för Europas sammanhållna utveckling och framförallt Tysklands enande.
"Hjältarna är många, som sagt, bland dem Lech Walesa och Vaclav Havel och även Spaniens kung Juan Carlos, som tog över efter en diktator och formade Spanien som en demokrati.
Påven John Paul ll platsar också för sin modernisering av katolska kyrkan.
Den 12 april 1961 förändrade Yuri Gagarin världen med sin otroliga rymdresa.
Prinsessan Diana är också utvald "hjälte" eftersom hon vågade utmana kungahuset och sätta strålkastarna på de fattigas svåra förhållanden.
Nordiska "hjältar" är det inte så gott om, svenskar finns inte. Men Ole&Godtfred Kirk Christiansen beundras för skapelsen av lego och Legoland. En finländsk kamrat finns också med i ärans och berömmelsens samling: Linus Torwalds, programmeraren som gav hela världen fri tillgång till sitt system kallat Linux.
Picasso, Sofia Loren och the Beatles platsar också i den illustra skaran, liksom en rad författare, varav en hel hög är Nobelpristagare: Solsjenitsyn, Naguib Mahfouz, Nadine Gordimer, Samuel Beckett. Svenska Akademien har i alla fall övertygat Time´s redaktion.
Norge också, som fått med två fredspristagare: Shirin Ebadi, Mother Teresa. Anmärkningsvärt är att nyligen mördade ryska journalisten Anna Polikowskaya också uppmärksammas, liksom Harry Potters skapare J.K. Rowling.
Från idrottens värld kan nämnas att franske Jean-Claude Killy finns med, men inte svenske Ingemar Stenmark, att tjekiska Martina Navratilova tar en plats men inte svenske Björn Borg.
Men det finns en riktig godbit. När Boris Becker skriver om sin landsman Franz Beckenbauer, fotbollens Kaiser, kan man förstå hur stor denne är: Beckenbauer vann VM både som lagkapten och som manager. 1990 skedde det senare, samma dag som Becker spelade Wimbledonfinal mot Västerviks Stefan Edberg. Stefan vann i fem set och Becker var helt förkrossad, tills han nåddes av beskedet att Tyskland vunnit i fotboll. "Tack vare Beckenbauer och hans lag öppnade jag en flaska champagne till slut."
Det var då för väl.
En dag när jag plötsligt skulle vara kulturell åkte jag till huvudstaden och såg teater, bland annat Hjalmar Söderbergs Doktor Glas med begåvningen Krister Henriksson. Strålande enmansföreställning. Men mot slutet fick jag hjärtat i halsgropen. När doktorn tagit fram sitt cyankaliumpiller och låtsades ta det, släppte han diskret ned det i gruset. Pastor Gregorius blev nyfiken och ville ha ett piller, tog det och dog, som meningen var.
Men Henriksson letade inte upp sitt piller, inte heller klockan han tappat. Jag höll på att svimma. Nu åker han fast, tänkte jag bestört.