Herr Spiegel
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tidigare Pressens Tidning har ersatts av Medie-Världen. I senaste alerta numret diskuteras en tidnings lukt. Detta tack vare Torgny Lindgren.
Jag citerar ur hans senaste bok, Norrlands akvavit, förtjänstfullt recenserad för några veckor sedan av VT:s Hans Brandin, som återgav ett annat intressant stycke.
"Egentligen, sa Olof Helmersson, hade jag beslutet att inte besöka dig mera. Ditt sätt att leva utgör en stark frestelse för mig. Och jag har trots allt något att uträtta.
Ja, medgav Gideon, han visste att hans tillvaro på sätt och vis var exemplarisk. Hans dagar präglades av avklarnad enkelhet, för övrigt också nätterna. Han utsattes numer aldrig för några känslostormar, sådana inre bävningar och eruptioner som kännetecknat hans ungdom och mannaålder, han kunde inte för sitt liv komma ihåg när han senast skrattade eller grät. Ingenting kunde gripa eller röra honom, inga lidelser eller tillfälliga stämningar, frånvaron av en tydlig livsuppgift gav honom en närmast obegränsad personlig frihet.
Som sagt, sade Olof Helmersson, egentligen tänkte jag lämna dig i fred. Själva existensen har ju uträttat mitt ärende hos dig. Men Torvald bad mig att överlämna en gåva till dig.
Och han lade det tidningsinslagna föremålet på bordet framför Gideon.
Torvald? Sade Gideon. Ja, han vart långlivad.
Sedan böjde han sig fram över det avlånga paketet och grep tag i det med bägge händerna och lyfte upp det som om han i sin blindhet kunde se det. Så blev han sittande en lång stund. Slutligen sade han: Jo, den lukten känner jag igen. Tänk ändå att någonting kan lukta så innerligt gott!
Han tryckte näsan mot tidningspapperet och snusade begärligt in dess doft, när han sedan lyfte huvudet syntes små ryckningar i hakan och ögonlocket och en lätt darrning i underläppen.
Det finns ingenting i hela världen som luktar som Norra Västerbotten, sade han.
Och han var tvungen att med handen stryka bort fukten från sina kinder."
Olof Helmersson är predikanten som för femtio år sedan åstadkom en mäktig väckelserörelse i det inre av Västerbotten. Nu har han återvänt för att ta tillbaka allt, han misstänker att tron är ett villospår.
Ja, han erkänner till och med att han lurats om folkpartiets förträfflighet.
Humoristiskt och sorgesamt, men ingalunda för första gången. Redan 1981, alltså just när Ormens väg på hälleberget utgavs, tilldelades Torgny Lindgren, som då bodde i Vimmerby, VT:s kulturpris. Främst tack vare kulturredaktören Sune Garpenbys framsynta beläsenhet, men även Ture Stämberg, Runo Petersson, Bertil Larsson, Rolf Åsberg och VT:s chefredaktör deltog i beslutet. Därmed blev VT först i landet att hylla denne fantastiske författare.
Han är lika infernaliskt skicklig med ord som den begåvade Olof Lagercrantz var. Men dessutom finns ett djupt och berörande innehåll i framställningarna. Så heja August! Och heja Nobel!
Bidragsfusket, främst med ljug om sjukt barn, sägs uppgå till
10 000 000 000 kronor. Skattefusket är ännu större. I DN frågar alltid intressanta Barbro Hedvall vilket som är värst. Småsummorna som undanhålls skatt, ersättning till tillfälliga barnflickor, lite städhjälp, hjälp med enstaka målning eller att direkt tära på samhällets resurser för social service och annat. Hon lutar åt att beloppsgränserna gott kunde höjas för "småhjälpen".
Javisst, men jag kan också ställa mig frågande till varför hantverkare och andra inte skulle ha någon del i avarterna. Den som får pengarna är väl en del i ekvationen, eller? Inte bara statssekreterarna.
Köper du en dubbelugn av Electrolux får du en exklusiv brödrost på köpet.
Förutom att jag aldrig skulle köpa något mera av Electrolux, undrar jag vem som bjuder på konfekten, Hans Stråberg?
Är något verkligen gratis?
Säg så här i stället: köper du en dubbelugn, drar vi av vad en brödrost kostar, drygt 900 spänn.
Tycker du att det här var en usel krönika, kan du väl i alla fall lukta på tidningspapperet. Mmmmm!