Herr Spiegel
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är samma frågor nu som då - Tjustbanan, multihallen, golfbanan, pengar till speedwayklubben, Gertrudsvik, Holiday Club. Tre veckors bortovaro har inte betytt någonting, om jag nu hade inbillat mig annat. Det är intrycket när jag försöker läsa ikapp händelseutvecklingen i gamla kära Västerviks-Tidningen, som faktiskt slår kollegan/konkurrenten Vimmerby Tidning med sådär 23 år i ålder. En viktig notering: har man inte läst ikapp, har det heller aldrig hänt.
Och Mona Sahlin har gjort sin resa till Skåne för att övertyga kritiska partimedlemmar. Hon lovade mycket: "Vi ska vara ett hårdhänt, trovärdigt, ilsket och glatt oppositionsparti."
Vad innebär det?
Så kommer hennes clou: "Hela tiden, varje dag, ska Fredrik Reinfeldt och hans anhang veta att de lever."
Anhang?
Det har jag trott betyda något mycket negativt och skrämmande och ordboken ger mig rätt : dåligt sällskap.
Det är väl som 1991, när Mona kallade den borgerliga valsegern för en statskupp.
Nu låter det som 1976, när besegrade Olof Palme utlovade att borgarregeringen skulle jagas med blåslampa.
Regeringsinnehavet är alltså en socialdemokratisk rättighet?
I branschtidningen Medievärlden läser jag om stipendier till duktiga kollegor. Således får radions Titti Nylander 10 000 kr för studier i Italien om varför kvinnor varken arbetar, föder barn eller engagerar sig politiskt.
Jaja säger då det. En ännu viktigare fråga vore väl att få svar på vem som ska försörja kvinnskapet.
Sveriges befolkning byts rekordsnabbt, konstaterade SvD i går. Både utvandring och invandring sätter nya rekord. Invandringen ökade förra året med 47 procent enligt Statistiska centralbyrån. Den tillfälliga asyllagen har stor del i detta, främst att så många irakiska flyktingar kommer, 9 732 förra året.
Men tidskriften Time uppger i veckans nummer att Sverige tar emot flest irakier, förutom grannländerna. Sverige framhålls som ett exempel och skulle ha runt 20 000 irakier, varav de flesta kommit på senare tid. För detta år beräknas kanske 35 000 irakier söka sig till Sverige, numer inte bara de välbeställda utan också medelklassen. 8 000-15 000 dollar beräknas en biljett till Stockholm kosta, inklusive falskt pass.
Vi håller alltså på att bli ett helt annat samhälle. Tänk på det!
I en just utkommen bok i USA återges delar av den brevskörd som når Ovala rummet och unionens president. Det är lustig och intressant läsning. Exempelvis kan man se hur Ronald Reagan bemödade sig om att pedagogiskt få en tonåring på rätt spår. Denne bad om fondmedel för att få städhjälp, sedan hans mamma helt sonika förklarat hans rum som katastrofområde. Reagan skrev tillbaka, det är omisskännligen hans handstil, att fonderna tyvärr måste betala en massa annat som hade med entreprenörskap att göra. Men som en läraktig och insiktsfull blivande entreprenör föreslogs grabben att ta saken i egna händer, kavla upp ärmarna och städa helt enkelt.
Det intressanta är att se hur världens mäktigaste man, i många skepnader, ger sig tid att försöka lösa även problem för de små.
Dwight D Eisenhower fick 1958 ett nödrop från tre unga tjejer som bad att Elvis Presley inte skulle tas ut till militärtjänst i Tyskland. I varje fall fick på intet vis polisongerna rakas bort och håret snaggas, då skulle de dö.
Elvis blev både rakad och snaggad, men klarade ju idolskapet länge ändå.
Men han skrev också själv en gång till presidenten, nämligen 1970. Han betonade att han beundrade Nixon så mycket. Han ville bli ambassadör mot ungas drogmissbruk och göra gott för landet. Han förstod faran med kommunistisk hjärntvätt. Och så ville han komma förbi Vita huset och säga hej samt överbringa en present till Presidenten, som benämns som topp tio bland Amerikas framstående män.
Efter en byråkratisk behandling, av bl a stabschefen Bob Haldeman, fick Elvis möta sin Idol. I dag ses bilden av de båda på en minneutställning i Nixons Memorial i Kalifornien.
Men 1971 fick så upphöjde Nixon ett annat brev. Inför Nixons remarkabla resa till Kina skrev Maryann Grelinger kortfattat: "Ha trevligt i röda Kina. Hoppas de behåller er.".
Det mest uppseendeväckande brevet tycker jag är Fidel Castros från 1940. Han skriver helt enkelt till Franklin D. Roosevelt och vill ha en amerikansk grön tiodollarsedel, för någon sådan har han inte sett. I gengäld kan han berätta för presidenten var den främsta järnmalmsgruvan (för presidentens skepp) finns, nämligen i Mayari Oriente Cuba.
Vem vet kanske kunde världspolitiken ha ändrats om Fidel fått sin dollarsedel. Inget handelskrig med USA, inga sovjetiska missiler, ingen Grisbuktinvasion, ingen kommuniststat, ingen förföljelse av flyktingar, inga politiska fångar.
Tänk på det när någon ber er om en dollarsedel, som tolvårige Fidel gjorde.PS! Jag tror jag skrev biljon ton i ställer för miljard ton koldioxid förra veckan, men det spelar ingen större roll. Summorna av utsläppen är ändå obegripliga, liksom den här spalten. Ds.