Herr Spiegel
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Har ni betalat förra årets julkalas ännu?
Vad är det vi försöker uppnå med köpraseriet? Blir barnen lyckligare för 511 presenter än för fyra?
Och du själv? Någon gång måste du nog ägna dig själv en tanke.
Det gör jag ofta, tänker på dig.
För hur ska det gå med eleverna som för några decennier sedan inte fick lära sig den gamla hederliga matematiken utan i värsta flumperioden skulle ägna krafterna åt att vara sociala och fostras till kritiska medborgare?
Förr fick vi uppgifter att lösa i själva ämnet. Till exempel "vad blir 3 + 5?"
Ännu lite tidigare kunde räkneproblemet bestå av en inledande och klurig text. Då gällde det att tänka. När läskunskapen negligerades fick det bara bli "vad är 3 + 5".
Sedan blev det väldigt praktiskt förenklat: "3 + 5 = 8". Allt klart och redigt uträknat redan från början, eleverna behövde inte bry sig, utan kunde ägna sig åt egna intressen, som att sitta med mössan på, tala i mobiltelefonen, bråka och annat socialt.
Jag hörde på TV en modig rektor som ansåg att det var bra med nya krav på tidiga prov, ordning och reda eftersom skolan faktiskt var till för att inhämta kunskaper.
Jag tror att flumskolan varit till stort förfång för eleverna, som inte fått riktig grund att möta det verkliga livet. Det är därför jag oroar mig för julhandeln.
Å andra sidan har det hela tiden funnits starka lärare som förstått elevernas bästa och vågat trotsa skolpolitiken. Nu är en allmän folkpartistisk bättring i sikte. Det kan väl trösta det förlorande partiet.
Tack Ingegerd Sandelin, för inspirationen till ovannämnda synpunkter.
Det blir a+.
Jag skrev förra gången att det finns för många riksdagsmän, jämfört med representationen i USA och Kina. Och det finns för många kommunfullmäktigeledamöter i Västervik, vill jag tillägga. Bantningen från 75 till 63 är inte nog. Mitt förslag är lika billigt som genialt: Låt de sju partiledarna förfoga över röster i förhållande till partiernas antal mandat. Harald får således 22 röster, osv. Då kan sammanträdena hållas på skolans fik, i färdtjänstbussen eller hemma hos mig. Pengar sparar vi så vi kan måla alla fönsterbågar lila.
Ivar Svensson eller Anita Bohman får ju ändå inte vara med.
Jag skrev att jag saknade rivjärnet Anita Bohman. Jag står för denna positiva beskrivning, trots skället från socialdemokraten Else-Marie Persson. Ansvarige utgivaren Bosse Sandebäck har på ett lysande sätt klargjort innebörden. Att jag saknar rubrikskapande, orädda galjonsfigurer är väl inget att förvånas över.
Däremot över hur socialdemokraterna hanterat denna trotjänare. Det är väl inte jag som avsatt henne retroaktivt? Varför har hon försvunnit, om hon är så otroligt bäst som Else-Marie hävdar?
Vi är många som undrar. Och själv skulle jag inte bli förvånad om epitetet galjonsfigur innebär något förfärligt i somligas föreställningsvärld.
Jag saknar dig Anita!
Jag saknar också en annan arbetarrörelsekämpe, Svante Berg. Det är omöjligt att försöka vara lustig, när han plötsligt inte finns bland oss. Redaktionssekreteraren har alltid varit spindeln i nätet. Allt påverkades av honom. Tomheten sprider ut sig - men minnet lever. Det är dagens tröst.