Herr Spiegel
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Värre än det är ju att torkan fördärvar bondens möjligheter att skörda normalt. Nu måste djur slaktas, när fodret inte räcker till. Ovanpå detta har modernäringen drabbats av andra katastrofer. Stormen Gudrun skövlade skogarna - och när väl skogsägarna rensat upp och planterat nytt kom torkan och förstörde enligt uppgift på sina håll 80 procent av de nya plantorna.
Om Erik (18 maj) ger ax, så ger Olof kaka, säger bondepraktikan. I dag är det alltså dags att skörda? Eller har vädrets makter förstört tidtabell och resultat detta onådens år 2006?
Jag tar en promenad i Västervik, Ostkustens Pärla. Och visst, nu är hon det: Så här ska det se ut!
Ingen nedskräpning, lugna och fina turister, bra fart på handeln och restaurangerna, evenemangen avlöser varandra och sevärdheterna står kvar och humöret är på topp.
Vad ska vi med Visfestivalen till? Eller Grisfestivalen, som den också kunde kallas? Det var en fantastisk begivenhet i begynnelsen, när ingen hade sett Cornelis eller Fred livs levande. Framträdandena är säkert fina nu också och stämningen hög inne i ruinen.
Men utanför, i stan, vad har vi gjort för illa som ska drabbas av den svans som följer med hit, skränar, slåss och super och förstör?
Jag rekommenderar kommunledningen att analysera situationen, buset och tingeltanglet. Målsättningen kan väl inte vara att några förslagna tillresta penninghungrande geshäftsmakare ska få sitt. Det ska vara trevligt för infödingarna, näringsidkare och vi andra. Det är mitt absoluta krav på allting.
Det är bra när enskilda entreprenörer sätter fart. Annars skulle inget hända. Men det får ju inte urarta, faktiskt.
Det finns många glädjeämnen. Entreprenören Per Johansson har lyckats enastående väl med mycket, till exempel mc-dagarna.
I långa rader stod de ståtliga och välputsade hojarna utmed Strandvägen i går. På styrena hängde hjälmarna. Vilket bevis på att allt går lugnt och fint till. Medelålders, eller äldre, knuttar strosade gatorna fram, åt glass och umgicks. Tatueringarna överträffade varandra. Det såg nästan ut som om de passade in.
Så vill jag se gatulivet i Västervik en högsommardag.
Det viktigaste som hänt annars i veckan är väl att Kalmar läns museum av någon anledning satt sig på tvären mot planerna att bygga trevliga bostäder på industrimarken i Grantorpet. Speddvajklubbens sandlådekrig om vem som ska köra den eller den traktorn/bilen bryr jag mig inte om. Det är ju heller ingen nyhet.
Av någon anledning, skrev jag. Just det. Vad har Kalmarmuseet med byggnadsplanerna i Västervik att göra? Mera än söka demonstrera ledningens makthunger?
Gamla fula industribyggnader har gjort sitt, tack så mycket. Utvecklingen måste få gå framåt och skapa trivsamma bostadsmiljöer för inbyggarna. Vi kan ju inte spara allt, bara för att det är gammalt. Vi får sikta på det särskilt värdefulla.
Ett museums uppgift kan inte vara att med skattepengar föra någon slags egen bakåtsträvarpolitik. Punkt.
Jag är visst lite bitsk i dag. Det gläder mig.
När jag kommer ner till Spejande sjömannen tycker jag att han fått en fin och lite mäktig placering. Ingen kommer in på Skeppsbrofjärden utan att han ser det. Men hur stor är egentligen statyn?
Jag har ju tidigare kallat honom Västerviks lord Nelson och det står jag fast vid.
Skeppsbrokajen är som Trafalgar Square, eller tvärtom, förstås.
Nu visar det sig, efter 150 år, att Nelson på sin berömda pelare inte alls är så hög som man har trott. Snarare mer än fyra meter kortare än de 56 man inbillat sig under alla år.
När duvbajset, som jag tidigare rapporterat om, skulle rensas bort passade inte den speciella byggställning man tillverkat. Kontrollmätning med laserstråle visade på att den officiella höjden till lord Nelsons mössa nu skrivs till 51, 659 m. Dock betydligt högre än värste fienden Napoleon, som bara är 44 m hög där på Colonne de Vendôme i Paris.
Hur hög är då, och då menar jag bara i meter, Spejande sjömannen?
Alla svar beaktas.