Herr Spiegel
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
På bänken bakom slår sig ett snart medelålders par ner.
- Ska vi gå och titta på modellen på nya Slottsholmen, Visans hus?
- Ja, det kan vi väl göra.
- Vem ska betala det? Är det jag?
Ja, är det jag?
Var pengarna annars ska komma från och vad huset är till för har jag ingen klarhet i. 100 miljoner sägs det ska kosta. Nu. Det blir väl som vanligt det dubbla.
Turistbasen räknar direkt med 200 000 extra besökare tack vare detta hus, som ingen vet vad det ska innehålla. Optimismen är det inget fel på.
Nu finns det ingen modell att bedöma. Bara lika usla teckningar som återgavs i tidningen. Det var alltså inget tryckfel. En anmärkningsvärt dålig presentation.
Om inte projektet kan presenteras, ens till det yttre, hur är det då med innehållet?
Vad jag såg av palissaderna var det ett främmande element som kastas ut i vattnet mellan slottsruinen och jugendhuset Turistbyrån. Ett schabrak. Passar det verkligen?
Som min vän Magnus sa (vi var de enda besökarna), "ska det vara Västerviks svar på operahuset i Sidney?"
Själv kom jag osöökt att tänka på Esaias Tegnér. Om det nu var han som diktade att "det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta".
Missförstå mig rätt, jag är verkligen för nya tag och idéer om hur mitt gamla Västervik kan utvecklas. Men i takt med att befolkningsminskningen pågår gäller det nog också att rätta mun efter matsäcken. Kommunen kan ju inte, tycker jag, ge sig in i spektakulära affärer.
Visst är det önskvärt att den anskrämliga byggnaden Slottsholmen äntligen byts ut mot någon delikat restaurang. Men det är näringslivets sak att värdera. Kommunen ska se till att skolor och äldreomsorg fungerar och gärna lite snöskottning också.
Kommunikationerna vore det heller inget fel på att få att fungera. Jag ser att tidskriften Affärsvärlden påpekar att det är de urusla kommunikationsmöjligheterna som gör att Västervik är sämst i landet på tillväxt.
Det har vi vetat och hävdat i femtio år.
Vad gör Västerviks riksdagsman i trafikutskottet, Örnfjäder, åt det? Kan jag få en redovisning?
Vi (i Västervik) är smått storvulna på annat vis också. Ett jättestort, och flott har jag hört, polishus står snart klart. Varför, när poliserna nästan har försvunnit?
Är det kanske en tanke med själva byggplatsen invid Norra vägen, att den utökade kriminalvården på Norra kommer att kräva massor av snabbutryckningar?
Så ska vi kanske bygga ett nytt nämndhus - när den kommunala verksamheten i stället borde minska till följd av befolkningsminskningen. Eller tas inga hänsyn till en sådan bagatell, frågar en som aldrig frågat förr?
Alla utgår vi från att vi är normala, sa den förnumstiga hustrun med ett skratt.
Jag vet inte om hon särskilt tänkte på mig men det är en risk.
Jag brydde mig inte, tills jag läste Svenskan i går och fastnade för rubriken "Normaliteten ifrågasatt".
Det har den ju i och för sig varit länge, utan att jag reagerat. Mina lutherska tankar om arbete och välstånd och göra rätt för sig och bocka har aldrig rubbats.
Nu blir det annat, men inte så att jag sympatiserar med snorungar som ska återerövra gatorna (som om de byggt upp dem och ägt dem) och skövla och skända och låtsas kämpa för ideal. Nej, men med tanken att man kanske måste förstå hur andra har det. "Precissomallaandra" heter teaterpjäsen som SvD recenserar. En majoritet av ensemblen är funktionshindrad. Normalitetsbegreppet ifrågasätts. Att vara rullstolsbunden är norm, "medan fotgängare ses som lätt suspekta".
Biljettkassan är i rullstolshöjd och man får som stående vika sig dubbel för att inte slå i taket. Smart inledande grepp, skriver SvD. Instämmer.
Den här eftertanken borde vi få oftare, och helst innan vi satsar alla pengar på vidlyftiga och ickebehovsfyllande projekt.
För en gångs skull talar jag allvar. Adjö.
herr.spiegel@tele2.se