Herr Spiegel
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kommunalrådet Harald Hjalmarsson har med all rätt blivit rikskändis för det fantastiska valresultatet. Tänk vilken handelsminister han skulle ha blivit, och så bra att han blev kvar. På riksplanet gjorde partiet sitt bästa val sedan 1928, i Västervik det bästa någonsin med en ökning av mandaten i kommunfullmäktige från 10 till 22.
Men en fluga gör ingen sommar. Entusiaster, påhejare och grovjobbare som Yvonne gör det politiska möjligt. Det behövs glädje också i den annars tråkiga politiken. Extra energi.
Nej, jag var faktiskt inte med för 100 år sedan, även om många väl tror det. Men när Högerpartiet bytte namn till Moderata samlingspartiet var jag på plats i Stockholms Konserthus 1969. Och arg som ett bi.
Jag skickade hem en ilsken kommentar till Tidningen som gick ut på att det var fånigt att inte välja enbart Samlingspartiet utan sätta prefixet Moderata före.
Vaddå, skrev jag, ska vi inte äntligen ha en borgerlig samling, utan vara lite moderata samlare, lite ljumma?
Men, tröstade jag mig med, det där prefixet kommer snart att vara glömt, och så återstår det viktiga samlingsprojektet.
Och visst blev det så.
Nja, alla talar väl inte så mycket om samlingspartiet nu, om jag uttrycker mig försiktigt. Mitt omdöme sprack, om jag nu hade haft något.
Men jag fick rätt i min propå från tiden innan Reinfeldt knappt var född. Hans Allians för Sverige är ju ett rent plagiat av min vision.
Ja, Maud ska också ha en eloge, som omvandlade centerpartisterna till rejäla mauderater. Det var en riskfylld bedrift.
Bland de tidigaste stora frågorna jag minns är köpet av Gränsö. Högern, Lennart Nilsson, Kjell Welinder, Hilding Wahlstedt, Rune Faleborn, och jag, var tvärt emot. En kommun skulle inte äga onödiga fastigheter, och priset var ju skyhögt, 2,7 miljoner vill jag minnas.
Även om penningvärdet till och med kanske ändrats med två nollor, var det väl ändå en blygsam satsning, måste jag till mitt förtret inse.
Eller hur, nuvarande herr moderatordförande Axel Nilsson, sommarboende och involverad i dagens häftiga debatt om halvöns utnyttjande och disposition?
Nå nu gäller det valet 2010. Moderaterna i Västervik får passa sig. Det går inte i all evighet att mer än fördubbla sina mandat. Dels är de inte längre 75, vilket den nya storkommunen startade med när den bildades 1971. Lika många som i storstaden Malmö.
Moderaterna har drivit på en minskning; nu är summan 63. Och moderaterna vill sänka representationen ännu mer.
Då går det ju inte att håva in dubbla antal mandat mer än en gång till. Om man ska ha någon kvar att käbbla med. Vilket kanske inte är nödvändigt, nu när rivjärnet Anita Bohman tyvärr lagt av.
Det här med representation är intressant. Sverige har 349 riksdagsledamöter. Behövs det så många?
Om USA och Kina skulle ha samma proportioner i förhållande till sitt befolkningstal i sina beslutande församlingar som Sverige, skulle USA ha 11 633 representanter och Kina 50 411, påstår en insändare i SvD.
Om däremot Sverige skulle ha samma proportioner som USA skulle vi ha 16 ledamöter och jämfört med Kina 18 stycken. Det kan ju inte stämma, men ändån.
Det vore behändigt.
Tog vi tillbaka Karl XII behövdes det ingen mer. Eller hur Per-Åke Hedén?
Det bästa av alla vansinniga bantningsförslag, och nu menar jag kroppsliga och inte representativa, som jag sett är att laga tråkig mat. Ju tråkigare desto mindre glupskhet.
Fast det gäller ju inte en 100-årsfest, förstås.