Herr Spiegel
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
" Ang. återvinning.
Herr Spiegel undslapp sig i lördagens kåseri (16.12) en mindre lyckad formulering: citat ?Kan man inte sätta fetknoppen direkt i tanken och tända på eller nåt??
Vad skulle Diskriminerings-ombudsmannen säga om detta? Eller Jämo, BO eller ev Homo?
Detta sagt på tal om en norsk företagare. Som kommit på att omvandla fett från en amerikansk fettsugningsklinik till biodiesel. Vilket kan påminna en del om en tidigare epok, då man - på visst håll - var mycket noga med att återvinna olika delar av människokroppen! Vilket jag tycker Herr Spiegel borde ha insett. Och valt ett annat inslag i sitt kåseri."
Javisst, så rätt så.
Jag hade tyvärr inte möjligheten att publicera och svara insändaren förra veckan. Men nu ber jag oförbehållsamt om ursäkt för min etiska kullerbytta. Jag kunde dock inte ana att mitt klumpiga försök till skämt skulle tas bokstavligen på allvar.
Vad ombudsmännen skulle tänkas kunna anmärka bryr mig dock inte. Snarare tvärtom.
Sedan vi hördes senast har Fuglesang blivit hjälte. Grattis!
Men jag blir lite frustrerad över de nationella överreaktionerna. Jag läser till exempel på nätet uppmaningen att höra Överumspojken Johan T. Lindwalls "klassiska referat från uppskjutningen av rymdfärjan Discovery".
Klassiska? Tre kvart efter starten? Grattis Johan!
Jag läser att restaurangen med de lila fönsterbågarna i Västervik vill ha halva Storgatan som uteservering. Det låter ju plausibelt.
Just det lila har en fantastisk förmåga att väcka intresse, ser jag. Inte bara som häftiga och vackra fönsterbågar, som jag tycker.
"Vill du vara riktigt hipp i vinter - satsa på lila, uppmanar AB:s nättidning. Där får jag också veta att lila förr kallades för "sista chansen"eftersom lila var just den färg som de ogifta damerna tog till på klänningarna när ingenting annat funkade.
Det heter vidare att det är en ganska svårmatchad färg som passar långt ifrån alla, men den kan vara riktigt effektfull i en makeup på ett par gröna ögon.
Så nu gäller det att skaffa sig gröna ögon att måla små lila fönsterbågar kring.
Fast jag vet inte riktigt vad hipp betyder.
Det har blivit ett ståhej om skolminister Jan Björklunds sunda förslag att det är mobbarna i skolan som ska kunna flyttas till en annan skola - inte offren. Ett av lärarfacken är inte nöjt. Det måste finnas andra utvägar.
Så bra då. Men tala om vilka!
Att skolledningen bör få klara befogenheter att rycka in är uppenbart. Det är ju bara att ta del av "utvecklingen" på Ludde, där lärare inte vågar gå utan sällskap.
Jag begriper ingenting, det är så rätt. Jag som aldrig skulle svära tycker det är för jävligt att vuxna ska finna sig i snorungars terror.
Det är en förmån att få gå i skolan. Den som sabbar för sig själv får skylla sig själv. Den som sabbar för andra bör inte ha någon plats.
Det är mitt sista ord.
Ja, i den här frågan alltså.
Förresten svarade 96,7 procent ja på SvD:s fråga om det är rätt att tvångsförflytta mobbare. 3 348 hade svarat på frågan.
Bönderna är populärare än jultomten. Läste jag, före jul.
Bonde söker fru har blivit en uppvisning i bondelivet.
Som man tror i Stockholm.
Ett främmande släkte. En rad kufar. Som har speciella kärlekslåtar.
Som bonngrabb blir jag halvt vansinnig över framställningen.
Lika gärna kunde slaktarna skildras, eller livsmedelshandlarna, eller kassörskorna eller chaufförerna, eller kokerskorna eller Findus och Pettson eller alla som äter mat.
Eller, till och med, alla giftnaslystna kärringar som bara vill bli gårdsägare.
På DN:s Namn och Nytt-sida läste jag i går följande befriande skröna, betitlad Bondepräktika:
"Det verkar som om kvinnorna i ?Bonde söker fru? är mer intresserade av gården än av odalmannen själv. För att öppna spa, café eller någon annan traditionell landsbygdsnäring?, skrev Henrik Berggren på onsdagens ledarsida. Det påminner NoN om den gamla annonsen: ?Bondson med egen gård söker bonddotter med traktor.
Svar med foto på traktorn.?
Gott Nytt År, i alla fall!