Herr Spiegel
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Frågan i TV:s nyhetsmorgon fick mig klarvaken. Vad hade hänt vår statschef, höll en statskupp på att ske? Hade han sagt något olämpligt? Ville Persson göra sig av med sin populärare rival? Vad, vad, Vad?
Och Carl XVI Gustaf, som skulle fira bejublat 60-årsjubileum nästa söndag, Valborgsmässoaftonen!
Det visade sig sedan att allt handlade om kungen i Nepal och upproret där.
Jag somnade om.
Och drömde om drottning Elizabeth II, som fyllde 80 år i går. Det var inte alls tänkt så, men hon kröntes till Storbritanniens drottning 1953. Hennes farbror kungen Edward VIII hade abdikerat för kärlekens skull och överlämnat regentskapet till sin bror Georg VI, Elizabeths far.
Vad jag själv minns från den forntiden var när den nya drottningen kom på statsbesök till Sverige och det svenska frifräsiga och oartiga statsrådet Ulla Lindström (för övrigt syster till sedermera riksbankschefen och nu avhoppade junilistan-stjärnan Lars Wohlin) vägrade niga för drottningen. Det var den tidens Skandal.
Nu läser jag att Drottningen blivit mer folklig och inför födelsedagen bjöd 99 kvinnor av folket, som också var födda 21 april 1926, till en te-stund på slottet. Mycket uppskattat. Men själv drar Drottningen i sig annat också. Efter en gurksmörgåsfrukost blir det gin&tonic. Så är hon frisk och alert också. Fattas bara annat. Hennes mycket älskade moder, tog sin gin&tonic först av allt på morgonen. Så blev hon också 101 år.
Att hon skulle abdikera och överlåta ämbetet till sin äldste son Charles är uteslutet, säger hennes svenska kusin. Det skrev jag redan för fem år sedan. Då hade jag läst en bok om henne, där det avslöjades att sonen Charles alltid blev retad för sina stora utstående öron. Mest inom familjen och mest av fadern, den barske drottninggemålen och egentligen utbölingen prins Philip (från Grekland).
När det var dags för familjefoto tog Philip fram dubbeltejpen och klämde fast Charles? öron vid det övriga huvudet. Då, sade jag ifrån bestämt, det blir inte Charles? utan hans och Dianas äldste son William, som blir näste kung.
Det blir det fortfarande. En generation hoppas över bara, så enkelt är det här i livet.
En fråga. Varför är blåklinten vit på det nya biogaståget?
Min svärmors väninna, närmare nittio, har lite svårt att sova berättar hon för svärmor. Men, hon får inte ta sömntabletter varje kväll för sin doktor. Orsak? Jo, de rogivande tabletterna kan vara vanebildande! Så den gamla kvinnan skall alltså ligga vaken och plågas, säg varannan natt, under återstoden av sitt liv för att inte bli beroende? Måtte jag inte utsättas för den doktorn, och behandlingen, om jag skulle mista min goda sömn på ålderns höst.
Svenska Akademiens trettonde ordlista sedan 1874 har presenterats. 10 500 nya ord har admitterats, 5 500 gamla har inte approberats utan dissats. Så nu vet ni det.
Nu gäller mediespråk, datorspråk och marknadsspråk. Det bibliska försvinner i vår sekulariserade tid. Aktiebubbla, bergvärme, bindningstid, blogg, bonusbarn, dejt, dubbelklicka och fågelinfluensa är självklara nytillskott. Liksom mediedrev, som inte finns, maxtaxa, som ingen socialdemokrat kände till när Persson själv lanserade begreppet sent i valrörelsen 1998. Liksom nakenchock, som alla löpsedelsläsare borde vara allergiska mot vid det här laget (man blir ju lika besviken varje gång), sudoku och stavgång.
Operationskö är ju ett naturligt ord i dagens samhälle, liksom småtråkig, yg och chokladboll (har man faktiskt fått säga negerboll ända tills nu?). Könsmaktsordning är också nytt, och jag anar vem som tjatat om det. För övrigt läste jag för en tid sedan en tänkvärd definition på fi, feministiskt initiativ, på Namn och Nytt: falskdeklaranternas intresseorganisation. Detta sedan folkpartisten Maria Carlshamre förenat sig med Schyman.
Många gamla fina ord har däremot tagits bort, det gör mig ont. Anammansvärd, till exempel. Det var något jag alltid strävade efter att vara. Budoarstämning saknar jag mycket, liksom ehuruväl, giftasgalen, hugnelig och lantpolis. Men det sista förstår jag, det finns ju knappt stadspolis numera. Och speciellt inte sedan det nya polishuset i Västervik uppförts långt ut på landet.
Mest av allt saknar jag dränggöra.
Vad ska jag göra nu?