herr Spiegel
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Läste att ni träffade ett trevligt par på en resa. Det har jag också gjort, närmare bestämt på en rundresa med buss i Bulgarien och Turkiet i början av 1990-talet. Jag kom då i samspråk med ett mycket prydligt äldre par från England och undrade lite försiktigt om de visste något om Sverige. Några välkända svenskar kanske?
Nej, dom kom inte på några så där direkt.
Men så småningom visste damen besked: ABBA kände dom förstås till.
Björn Ulvaeus, sade jag.
O, ja. En mycket trevlig ung man.
Vi kommer faktiskt från samma lilla stad på Sveriges östra kust, avslöjade jag. Hon verkade imponerad.
Lite senare gav hennes idrottsintresserade make ett besked: tennisspelaren Edberg var naturligtvis välbekant. Det var knappast konstigt eftersom Stefan vid den tidpunkten rankades som världsetta och hade vunnit Wimbledon. Edberg, sade jag, han kommer faktiskt också från samma lilla stad som jag på Sveriges östra kust.
Så trevligt tyckte det engelska paret.
Och så kom dom med ett tredje namn. Golfspelaren Johansson, den blonde pojken som nyligen vunnit en stor tävling i England. Han var väl svensk?
Jodå, svarade jag. Men nu vågade jag faktiskt inte säga att Per-Ulrik också kom från samma lilla stad som jag på Sveriges östra kust. Jag kan tänka mig hur dom då skulle ha reagerat: här står vi framför den mest skrytsamme lögnare som finns i Sverige. Det ville jag inte riskera.
Men trevligt hade vi under fortsättningen av resan och fortfarande tänker jag ibland på det där. Tre svenskar kunde det engelska paret komma på, absolut inte flera. Och alla tre kom från Västervik.
Med hälsning från Håkan Larsson (som någon kanske minns som VT:s sportchef en gång i tiden)."
Tack, den välskrivande sportchefen Håkan, visst minns vi dig! Nu är frågan om du eller någon annan person har något förslag på nuvarande Västerviksbor som är kända i världen, eller i Sverige, eller åtminstone i kommunen?
Jag satt och blev ilsken häromda´n. Det är ju bra, men anledningen blir jag ännu argare när jag tänker på.
Det är jättebra av Stefan Holm att ta brons i höjdhopp i EM. Men egocentriciteten var nästan lika galen som Carros efter sjukampsguldet. En fantastisk prestation av den fortfarande unga svenskan. Som svensk gläder jag mig ofantligt över medaljerna, utan att jag förstår varför. De spelar väl ingen roll för mig, eller?
I varje fall tyckte jag det var genant när hela tävlingen avstannade medan Carro med svenska flaggan segerdansade runt hela Ullevi, alldeles segerberusad. Andra tävlande, i andra grenar fick vackert avvakta någon kvart innan de fick fortsätta tävla. Är det snyggt?
Stefan Holm var mycket besviken på att andra hoppade bättre. Är det snyggt?
Synd att tjecken Janku fick på ett så bra hopp, undslapp han sig.
Synd? Var det inte helt enkelt så att Holm fick stryk av två medtävlare som helt sonika hoppade högre och borde gratuleras? Jo, sticker jag ut hakan och säger.
Spjut har jag aldrig kunnat kasta, heller. Armen tvingas till en klart onormal rörelse och så måste man vara stark och snabb och kunna stanna tvärt. Inget klarar jag.
Och det är inte så underligt. Enligt expertisen måste spjutet iväg i en absolut given riktning, med all kraft överförd i sig. Svårigheten med spjut är som att kasta en kula genom ett två meter långt rör, där kulans diameter är en millimeter mindre än rörets. Om kulan kommer ut utan att ha vidrört röret - då har man gjort ett perfekt kast. Försök får ni se.
I torsdags slagregnade det i Göteborg, som i Helsingfors-VM förra året. Fransmannen som överlägset vann gångarnas femmil tycktes inte märka detta. Efter fyra och en halv mil började han enträget snappa efter blöta svampar att torka bort svetten med och kyla av sig. Var det han eller jag som var förvirrad? Gick det bara av gammal vana, kanske?
Folkhälsoinstitutet är inte klokt. Mycket värre än Socialstyrelsen som på sin tid beordrade oss att äta sju-åtta mackor om dagen. (Nu kan det vara livsfarligt).
Så här väl beskriver SvD:s Maciej Zaremba situationen:
"Häromveckan kastade sig en ung man ned från Stadshustornet. Det dröjde bara någon dag innan FHI presenterade sin egen analys av problemet. (Som är ofantligt. Över 1 300 svenskar tar sitt liv varje år, mångdubbelt fler än de som dör i trafiken.)
Institutet fann att det var gravitationen som tog mannens liv. Slutsats: problemet består av höga byggnader, samt räls som man kan kliva ut på. Botemedlet: om man gör dem oåtkomliga kommer självmorden att minska. "
Självmordsfähiga broar, tågspår och annat måste alltså inhägnas.
Men eftersom tabletter ofta figurerar i sammanhanget är mitt förlösande krav att alla sådana lindas in i präktig taggtråd eller något annat Gunnebostängsel.
Heja Sverige!